26 augusti 2021

Statsministerns kön spelar roll

I söndags, den 22 augusti 2021, meddelade statsminister Stefan Löfven sin avgång som partiordförande för Socialdemokraterna och därmed också som ledare för Sveriges regering. Tio år som partiledare och sju år som statsminister blev det. Spekulationerna började genast om vem som ska ta över stafettpinnen. Krav på att det ska vara en kvinna har hörts bland annat från Aftonbladets ledarsida och från förbundet S-kvinnor.

Men hur kommer det sig att Sverige ännu inte haft en kvinna som statsminister när alla nordiska länder haft det? Sverige är trots allt ett av världens mest jämställda länder. Mona Sahlin hade en reell chans 2010, men förlorade valet och fick därefter avgå. 2015, när Anna Kinberg Batra tillträdde som partiledare för Moderaterna, var det flera som uttryckte hoppet om att hon kunde bli den första kvinnan som statsminister. Trots det blev hon kortvarig på posten och tvingades bort av partiet redan två år senare, utan att ens bli testad i ett val. AKB beskrevs i media och av politiska kommentatorer som för ”stel”, ”tråkig” och ”intetsägande”.

Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten från 2019 har kvinnor det tuffare i politiken än män. Kvinnor bedöms på andra sätt än män, granskas hårdare av media och får i större utsträckning utstå hot och hat. När en kvinna är seriös och rak bedöms hon som ”tråkig” och ”stel”, men när en man som är politiker beter sig likadant är han “statsmannamässig”. Om han också skämtar anses han vara ”skön” och ”folklig”, medan om en kvinna i en hög politisk ställning gör det är hon ”oseriös” och ”barnslig”. Det var delvis det som blev AKB:s fall.

Låt oss därför se hur media har beskrivit de olika partiledarkandidaterna i Socialdemokraterna de senaste dygnen. Magdalena Andersson, som ligger bäst till att ta över efter Stefan Löfven, har ett gediget CV som renommerad ekonom och finansminister. Men i media är det många som beskriver henne som ”tillknäppt”, ”tråkig” och ”hård”, vilket sägs vara hennes största belastning. Mikael Damberg, en annan kandidat som visserligen har lång erfarenhet inom partiet men som förlorade ordförandestriden mot Stefan Löfven, beskrivs som en ”skicklig förhandlare” och en ”bra spelare”. Ardalan Shekarabi, som också har en gedigen erfarenhet i både ungdomsförbundet och partiet, beskrivs som ”folkkär” och den ”pensionsprofilerade kandidaten”.

Många debattörer och skribenter skriver nu texter om varför kön inte borde spela roll i valet av partiordförande i Socialdemokraterna. Och det borde det såklart inte, men det gör fortfarande det. Som kvinna och politiker i ledarskapsposition beskrivs en fortfarande annorlunda gentemot sina kollegor som är män, och bara det gör att flera goda statsministerkandidater kan falla bort på vägen.

Den som väljs som partiordförande för det socialdemokratiska partiet ska inte göra det på grund av sitt kön, utan utifrån sina kompetenser. Det är dock fortfarande aktuellt att belysa att vi aldrig tidigare haft en kvinna som statsminister  trots att vi haft många kompetenta kvinnor som politiker. Oaktat vem som väljs (och sedan med stor sannolikhet blir statsminister) hoppas jag att fler uppmärksammar hur kvinnor som politiker trots allt fortfarande behandlas och skildras annorlunda än männen. De kvinnor som står till förfogande som partiledar- och statsministerkandidater är inte inkvoterade, de är några av de mest kompetenta vi har.

LOUISE GRABO
Maktsalongens ordförande