2020 och framtidens jämställdhetsarbete

2020. Nytt år, nytt decennium. Det decennium vi lämnat bakom oss har onekligen inneburit både framsteg och bakslag för feminismen och jämställdheten. Jag minns särskilt 2014, när alla var feminister och optimismen var på topp, och 2017, när #metoo skakade om oss alla och visade en gång för alla hur extremt utbrett problemen med sexuella övergrepp och trakasserier är. Men nu är det nytt decennium. 20-talet. Om vi tittar bakåt i historien till förra gången det var 20-tal så hände en del saker som var positiva för kvinnor och jämställdhetsutvecklingen. Kvinnor fick rösträtt, de första kvinnorna kom in i riksdagen, samhällets normer om hur en kvinna skulle se ut och vara vidgades. Så frågan är hur denna upplaga av 20-talet kommer bli för oss, jämställdheten och feminismen?

I förrgår lyssnade jag på Caroline Farbergers Vinter i P1. Att lyssna på henne är verkligen tankeväckande och lärorikt, eftersom hon, vilket också framgick i henne Sommar i P1, är den första personen med en riktigt hög ledarposition i Sverige har varit ledare både när hon levt som man och som kvinna. Det ger henne såklart en unik inblick, en möjlighet att se på frågor som handlar om jämställdhet, ledarskap och makt på ett sätt som de flesta av oss inte kan göra. Hon berättar i sitt vinterprat om hur hon, både medan hon levde som man och sedan hon börjat leva som kvinna, insett när hon har gjort många fel när det kommer till jämställdhet. Hon har lyssnat mer på männen, inte sagt ifrån när dåliga och opassande skämt har dragits, accepterat att kvinnor avbryts och behövt fundera på huruvida en gravid kvinna ska erbjudas ett chefsjobb. Farberger reflekterar i vinterpratet varför hon reagerat som hon gjort och vad hon hade kunnat göra annorlunda. En av de sakerna som hon pratar om är trygghet. Hon menar att vi, för att kunna säga ifrån, måste känna oss trygga.

När jag tänker tillbaka på alla gånger då jag har känt av bristen på jämställdhet i mina ledaruppdrag går bristen på trygghet som en röd tråd. Jag har ifrågasatts, skuldbelagts, fått “feedback” (läs: nån snubbes osäkerheter överlämpande på mig) och inte alltid fått tillgång till relevant information. Allt det skapar otrygghet och det krävs enormt mycket att påtala det. Jag minns ett styrelsemöte. Jag minns inte alls vad vi diskuterade, men vi var oeniga och jag var inte med på tåget. Jag kände mig inte redo att fatta ett beslut som jag upplevde hastades fram, men efter att ha känt mig ifrågasatt i månader kände jag mig inte trygg att säga ifrån. Bredvid mig sitter vår generalsekreterare, en kvinna som senare blev mentor i Maktsalongens mentorskapsprogram, och hon känner av min osäkerhet även fast jag inte säger något. Så hon frågar vad jag tänker, bjuder in mig i diskussionen. Jag minns inte vad som hände sen, om det alls påverkade diskussionen, men det gjorde mig mer trygg att säga vad jag tänkte. Det går att arbeta för att alla i en grupp ska känna sig tillräckligt trygga för att säga vad de tycker.

Jag tror att ett problem inom den feministiska rörelsen och i kampen för att skapa jämställdhet är att det saknas trygghet. Inte bara gentemot andra, de som kanske inte tänker att det är så viktigt med jämställdhet, utan också bland oss som är feminister, som jobbar för jämställdhet. Vi har så höga krav på oss själva och på de runtomkring oss. Jag menar inte att en ska kunna komma undan med att säga eller göra vad som helst, men jag tycker också det blir fel när en förväntas ha en masterexamen i genus för att ens kunna ha en åsikt. Idag skulle jag säga att jag är expert på jämställdhet, men resan dit har varit kantad av okunskap och behov av att få ställa frågor till de som vet mer än jag. Om de jag har frågat inte hade svarat vänligt på mina frågor eller hjälpt mig längs vägen hade jag nog blivit någon expert. Nu är jag ute på nya resor av att lära mig mer om inkludering och jämlikhet. Jag tänker framförallt på rasism/vithetsnormer och HBTQ-frågor/hetero- och cisnormen. Det faktum att jag har kloka personer runtomkring mig som svarar på mina frågor, som låter mig tänka högt utan att döma mig och att jag har möjligheten att följa smarta personer som delar med sig av lärdomar och tankar i sociala medier gör mig smartare och bättre varje dag.

Att ha tryggheten i ett styrelserum så att en kan säga vad en tänker, tryggheten på arbetsplatsen att säga till när en kvinna gång på gång blir avbruten och tryggheten att kunna växa i sina åsikter och lära sig ny kunskap och ta del av nya perspektiv tror jag är en av de kanske absolut viktigaste faktorerna för att komma framåt i kampen mot ett jämställt och jämlikt samhälle. Så det är mitt nyårslöfte för året och decenniet som kommer: att försöka att alltid utgå ifrån att folk menar väl med sina frågor, arbeta för att skapa trygga rum där det är högt i tak och göra vad jag kan för att bidra till att alla i en grupp ska känna sig tillräckligt trygga för att säga vad de tycker och tänker.

Gott nytt år!

Säg hej till programmets nya programledare!

Maktsalongens mentorskapsprogram går in på sitt nionde (!!!) år. Sex personer har under åren lett mentorskapsprogrammet: grundarna Sara Haraldsson och Sofia Brändström (2012-2014), följt av Yasmin Hussein och Helena Carlsson (2015-2017) och nu senast av Alexandra Havik och Nadine Ghawi (2018-2019). Och nu kan vi äntligen presentera de två stjärnor som kommer att leda programmet […]

För mycket nu

Jag är statsvetare. Det innebär att jag egentligen inte har pluggat biologi sen första året på gymnasiet och eftersom det nu är 11 år sen jag tog studenten så har det hunnit gå ett tag. Trots det är jag löjligt fascinerad av vår hjärna. Varje gång jag är ute och föreläser om stress visar jag […]

Lite mycket nu med Ella Turta

Förra året startade vi projektet Lite mycket nu för att sätta stressen på agendan och uppmärksamma det växande problemet det utgör för svenska tjejer. Då pratade vi med politiker som Annie Lööf, och ordförande för några av de politiska ungdomsförbunden. Nu har vi uppdaterat sms-skolan, och med den vill vi bredda samtalet om stress ännu […]

Varför feministiskt festande?

Maktsalongen föddes som en idé vid ett matbord i min studentlägenhet 5 november 2011. Maktsalongen har därför en supertydlig födelsedag. När Maktsalongen fyllde 3 år, 2014, bestämde vi för att fira det. Det blev en mingelkväll för tidigare adepter och mentorer och friends and family runt Maktsalongen. 2016, när vi fyllde 5 år, då slog […]