Att hitta orden och orken

Den här texten sitter långt inne i mig. Om du också är en sån som skriver ibland, vet du kanske hur det känns när du har ord och meningar och åsikter inom dig, men inte förmår uttrycka dem i en kronologisk ordning som bildar meningar som sedan bildar en text.

Jag är ordförande för Maktsalongen vid sidan av mitt jobb, vilket ju såklart är en svår ekvation att få ihop. Jag är feminist på heltid, men ordförande på deltid. I hela team Maktsalongen har vi en gemensam omvärldsbevakningsfunktion där vi försöker snappa upp viktiga nyheter att agera på. Att dela på sociala medier, sprida i våra nätverk, eller skriva om. Om ni bara visste hur mycket det finns att skriva om.

Bara de senaste dagarna har vår bevakningskanal fyllts med nyheter om kvinnor som anmäler sexuella trakasserier men inte får hjälp (dåliga nyheter), unga kvinnor och flickor som blir hotade på nätet (dåliga nyheter) och kvinnor som får nobelpris (glada nyheter!). Igår: nyheter om kvinnor med makt (glada nyheter!), kvinnor som anmäler sexuella trakasserier (dåliga nyheter) och unga som hatar kvinnor på nätet (dåliga nyheter). Dagen innan det: något i ungefär samma kategori och dagen innan det: läge att stå upp för aborträtten. Igen.

Och jag tänker att jag ska skriva. Ofta svarar jag mina kollegor: Det där ska jag försöka få till en debattare om! Regeringen ska presentera en vårbudget och jag tänker: får kvinnors organisationer mer pengar i år? Det ska jag skriva om. Får vi inte det? Då ska jag skriva ännu mer.

Oftast hinner jag inte. Eller så orkar jag inte. Eller så hittar jag inte orden.

För hur gör man det? Hittar ork och slagkraftiga ord med en ny spetsig vinkel som genererar klick och engagemang och delningar trots att problemet är samma jävla gamla. Kvinnor utbildar sig mer, män får bättre jobb. Kvinnor jobbar mer, män tjänar mer. Män slår kvinnor, kvinnor anmäler. Män våldtar kvinnor, kvinnor anmäler. Män trakasserar kvinnor, kvinnor anmäler. ”Följderna av en anmälan är oförutsägbara och drabbar ofta anmälaren mer än gärningsmannen”, säger Sydsvenskan.

Och vad säger jag? Ja, hörni… ”Nu kör vi”?

Men så tänker jag på att Maktsalongen finns. Och att vi inte är ensamma. Att krafter existerar, att vi växeldrar, att vi lyfter varandra. Att vi letar ork, ger varandra styrka, bygger hemliga arméer i fred från patriarkatet och så sätter vi den ena foten framför den andra. Igen. Att inte göra något är inte ett alternativ. Att orka formulera ord, tankar och politiska förslag är en strategi för överlevnad. Men vi får förlåta varandra – och oss själva – för att det är tröttsamt att vara feminist i en ofeministisk värld.

Så plötsligt vässar vi kanske pennan igen och hittar orden.