Vi vet för lite om stress

Jag var 17 år och satt andra året i den nationella styrelsen för en ungdomsorganisation. Hela det året var svårt. Vi hade interna konflikter som var jobbiga och uppslitande för hela gruppen. Det blev problem med ekonomi och med personalen. Allt styrdes upp, men det tog tid och energi. Vi ville inte att våra konflikter och problem skulle påverka verksamheten, så vi körde på med allt planerat. För att hinna med det jobbade vi galet mycket. Samtidigt som detta skulle jag hinna vara en ”vanlig” 17-åring. Jag gick i tvåan på gymnasiet och på min skola var det upplagt så att vi läste oproportionerligt mycket under tvåan, så det var extra mycket i skolan. Jag skulle hinna med vänner och familj och blev dessutom kär på riktigt för första gången, något som är både superhärligt och svinjobbigt. Att säga att det var mycket var helt enkelt the understatement of the year.

Jag minns inte riktigt när det började. Jag minns inte när jag, som i vanliga fall sällan gråter, började gråta väldigt ofta. Jag minns inte när känslan av otillräcklighet blev den dominerande känslan i min kropp. jag minns inte när jag började få ont i magen, men jag kommer ihåg att det var i början av mars när jag fick min magkatarrsdiagnos och fick göra min första gastroskopi för att utesluta magsår. Jag minns hur hela vårt årsmöte gick åt helvete, i alla fall för mig, och hur det efteråt kändes som jag föll ihop och det tog flera månader att resa mig igen.

Jag visste inte vad det var som hände och det fanns ingen runt omkring mig som jag kunde fråga. jag var 17 och även om det pratas för lite om stress idag vill jag minnas det som att det pratades ännu mindre om det för 10 år sedan. Jag fattade inte varför jag mådde så dåligt eller att det kanske fanns hjälp att få. Det fanns ingen i min organisation som visste något om stress, eller det var i alla fall ingen som berättade om det för mig. Vår tidigare ordförande hade gjort ett tappert försök när hon tvingade mig att ta en månad ledigt från organisationen några månader innan årsmötet. Dock var det ledighet utan att något plockades bort av mina ansvarsområden, vilket gjorde att jag kom tillbaka till att mer skulle göras fast på mindre tid.

Jag tror inte att min upplevelse är unik. Jag tror att det finns många som både innan och efter mig har upplevt precis samma sak. Att stressen äter upp en tills det inte finns en enda gnista av energi kvar. När en går från att vilja allt till att inte vilja något alls. När en går från att vara ambitiös och engagerad till att knappt orka gå till skolan. När det enda en orkar tänka på är drömmen om att slänga telefonen och datorn och åka till en avlägsen strand och vila bort den övermänskliga tröttheten.

Jag är övertygad om att jag, min organisation och de som jag hade runt omkring mig, både i organisationen och i skolan, hade kunnat göra mer. Jag tror att vi hade kunnat göra så att jag inte mådde så dåligt. Men vi visste för lite om stress. Jag visste att jag var stressad, men jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Jag kände en stor hopplöshet och maktlöshet inför min egen situation.

Om vi visste mer om stress är jag övertygad om att färre skulle drabbas av stress och utbrändhet. Individers lidande skulle minska och organisationer skulle inte tappa så extremt mycket resurser och engagemang för att sönderstressade personer försvinner. Så lär er mer om stress. Ett första steg kan vara att ladda ner eller köpa boken ”Stress och motståndskraft”, ett annat kan vara att boka en föreläsning med oss. Var också med oss i vår #nollvision mot utbrändhet!