Varför lär jag mig aldrig?

Klockan är halv nio och jag står på kontoret på Slottsbacken i Stockholm. Från mitt skrivbord ser jag ut över en vik som enligt Google maps inte har nått namn. Hursomhelst, det jag ser är Grand Hotel och höst. Hösten kändes verkligen på vägen till jobbet imorse och jag borde tagit en varmare jacka. Enligt väderappen ska det regna senare idag och jag har varken paraply, regnjacka eller gummistövlar på mig. Så typiskt. Jag glömde kolla appen innan jag gick hemifrån, precis som jag glömde mina läsglasögon hemma och vart jag skulle ha mitt frukostmöte, som vi därför fick flytta fram tills imorgon. Jag är förvirrad. Och jag har varit det i flera dagar.

Det här är vad som händer mig när jag vart stressad för länge. Eller snarare, när jag inte fått någon paus. Hela veckan har jag ställt in och bokat om, för jag har inte orkat. Hjärnan står still och skriker efter min soffa och Gilmore girls, vill inte alls gå till jobbet. Hur blev det såhär? Och redan i mitten av september, innan hösten knappt börjat? Jag har ju bara jobbat lite mer än en månad sen semestern.

Jag vet precis varför. Sen jag började efter semestern har jag jobbat tre helger. Två av dem var hela helgen och den tredje var ena dagen. På söndag ska jag jobba igen. Utöver det är allt precis som vanligt. Men jag klarar inte att jobba såhär. Jag behöver återhämtning, sammanhållen återhämtning. Tid att få vara hemma. Tid att få umgås med vänner. Tid att städa, tvätta, laga mat, diska och allt annat som hör life till. Allt det får jag nu klämma in på vardagskvällar eftersom tiden inte finns på helgen.

Sen jag började jobba efter semestern har jag tre gånger vart ute och föreläst om stress, något som jag gör rätt ofta. En av mina arbetsuppgifter jag hållit på med sen jag kom tillbaka har varit att planera en stor föreläsning om stress. Jag, som är nån sorts expert på stress i ideella organisationer och bland unga kvinnor, borde veta bättre. Jag, som lagt så mycket tid på att lära känna mig själv och hur jag funkar, som vet om mina varningssignaler och vad jag klarar av. Jag har gjort en missbedömning av vad jag klarar av. Men jag känner i alla fall igen varningssignalerna: glömmer saker och är helt slut i huvudet.

”Du kommer aldrig bli klar med livet” sa en kompis partner till hen en gång. Och det är väl samma här. Jag blir aldrig klar med stressen och hur jag ska hantera den. Jag gör fel. Och det suger. Det är noll procent coolt att jobba som jag gjort, jag vill inte på något sätt glorifiera det. Snarare tvärtom, det suger att känna som att ens hjärna är gjord av gröt.

På söndag blir det sista dagen av helgjobb på ett bra tag. Då ska vi, ironiskt nog, jobba med vårt nya stressprojekt som vi kommer lansera i vår. Helgen efter det ska jag ta långhelg. Efter det hoppas jag komma tillbaka med en hjärna som innehåller hjärna och inte gröt. Då ska jag ta ett nytt tag om den här hösten och göra mitt absolut bästa för att resten av hösten ska rymma balans och återhämtning. För det är faktiskt det enda rimliga.