Utan dig hade jag inte vågat kandidera / Madeleine Liljegren

“Tack. Utan dig hade jag inte vågat kandidera.”

Orden fick mig nästan att sätta vattnet i halsen. Va? Det kunde väl knappast vara sant? Det där säger hon bara för att vara snäll, tänkte jag. Framför mig satt min adept. Min modiga, starka, kloka och ambitiösa adept D, som jag hade fått äran att vara mentor till tack vare Maktsalongen.

Jag kommer ihåg vår första middag, när vi trevande lärde känna varandra. Vi hade setts som hastigast under Maktsalongens kick-off-dag och i princip bara hälsat och utbytt kontaktuppgifter. Hon berättade om sin bakgrund, vem hon var och vad hon ville ha ut av mentor-adept-relationen. Det var Maktsalongen tydliga med från början. Det här mentorskapsprogrammet var till för adepterna. Vi mentorer skulle vara just mentorer. Inget annat. Adepterna skulle styra hur de ville lägga upp året och de skulle ta initiativ till träffarna med oss mentorer.

När jag satt där och lyssnade på D så kommer jag ihåg att jag stilla undrade vad i hela fridens namn jag skulle kunna hjälpa henne med? Hon verkade ju så klok och smart. Inte behövde hon en mentor?

När jag själv sökte till programmet som mentor, någon månad tidigare, så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Vad jag däremot visste var att jag ville hjälpa en ung kvinna som befann sig i en liknande situation som jag själv hade varit i tidigare. Att vara ung, kvinna och ledare är inte alltid lätt. Många unga tjejer upplever att de inte blir tagna på allvar i sin ledarroll, att de utsätts för härskartekniker, sexism och blir hårdare granskade än killar i motsvarande position. Det visste jag av egen erfarenhet.

Under året som mentor drabbades jag av otaliga deja-vu-upplevelser när jag hörde vad D fick vara med om i sin ledarroll och vilka funderingar hon hade kring att vara just ledare. Inte sällan svarade jag, under våra många samtal: “Jag vet precis vad du menar. Själv var jag med om en liknande sak.”

Det var verkligen fascinerande och fint att få dela året med henne, lite från sidan, och se hennes personliga utveckling på riktigt nära håll. Jag kände mig som en sådan där förälder som alltid outtröttligt sitter på läktaren och hejar, hurrar och ropar uppmuntrande ord när barnet spelar match på planen nedanför. Men det var faktiskt inte bara jag som hejade och peppade. Även D, min starka, kloka och smarta adept D, stöttade mig vid ett par tillfällen samma år. Ovärderligt.

Att få vara en del av Maktsalongens mentorskapsprogram är något av det mest utmanande, utvecklande och roliga som jag har gjort. När året närmade sig sitt slut så kom D och jag fram till att vi ville fortsätta att hålla kontakten, även om programmet formellt var slut. Jag är så tacksam över att Maktsalongen parade ihop oss. Det har varit en ära att få vara mentor till en så fantastisk ung kvinnlig ledare. D:s resa har bara börjat, det vet jag.

Hur det gick med hennes kandidatur? Hon valdes förstås enhälligt vid den stora kongressen. Min glädje och stolthet visste inga gränser.

MADELEINE LILJEGREN
Mentor i mentorskapsprogrammet
Projektledare Mental Health Run. Tidigare: ordförande i Sveriges Yngre Läkares Förening (SYLF) Stockholm, ledamot Stockholms läkarförening, vice förbundsordförande Sveriges Läkarförbund Student.

Imorgon – söndagen den 3 december – är sista ansökningsdag för programmet 2018! Sök här innan klockan 23.59!