Systerskapet och prestationerna / Nellie Sundenhammar

Bryter ihop för att köra igen. Det gå några veckor och sen händer det igen. Gråter och tänker att vafan håller jag på med. Vänner och familj frågar: hur orkar du egentligen? Varför adderar du mer? Kan du inte bara slappna av?

Jag är 17 år och läser andra året på ekonomiprogrammet. Bara skolan i sig är krävande. Att jag utöver det är ordförande i skolans elevkår och springer på möten varje vecka har jag även vänner att träffa, familjen att umgås med och fester att gå på. Jag ska hinna plugga och få höga betyg, finnas där när alla behöver mig och träna för att må bra.

Misstro mig inte, allt jag gör är sånt jag vill. Jag vill springa på dom där mötena och jag vill få dom där höga betygen. Frågan är bara: hur mycket kan man addera innan man går sönder? Innan man blir en del av den stora skalan av unga tjejer som är utbrända?

Vi kvinnor ska ta över världen. Genom kampanjer som #metoo visar vi vad som är rätt och fel. Vi skriver, gillar och delar inlägg på sociala medier där man tydligt ser vad som komma skall. Vi ska få vår revansch. Vi ska få män att inse patriarkatet och dess problem.

Men det funkar inte om vi hela tiden pushar oss själva till gränsen. Vi måste inse när det räcker och vi gjort vad vi kan. Nu menar jag inte feminismen, den kampen ska vi inte släppa förrän målet är nått, men att släppa den där inre prestationsprinsessan du har inom dig är det hög tid att låta va. Låta den försvinna och leva vidare någon annanstans.

Antagligen kommer både du och jag återgå till prestationsprinssessor redan direkt efter texten är färdig, men på riktigt: vi behöver inte prestera jämt. Vi behöver inte träna jämt. Vi behöver inte se bra ut jämt. Det vi behöver är varandra. Tillsammans kan vi hjälpas åt, lära av varann och förändra det samhällsideal som vi idag lever efter.

Jag har lärt mig så otroligt mycket det senaste året, mycket tack vare just Maktsalongen. Att sitta tillsammans, dela erfarenheter och prata om saker man annars inte delar med sig av – det är viktigt. Både för dig och för andra. Att diskutera problemet och inse att du inte är ensam, det betyder så mycket mer än du tror.

För mig är det livsviktigt med stora drömmar och mål. Det är det som driver mig framåt och det som jag ser fram emot. Jag vill lyckas, visa dom som inte tror på mig att jag kan… men detta skrämmer mig också. Jag vill inte stressa så mycket att min kropp inte klarar av det. Jag vill inte fortsätta pusha och prestera tills den dagen jag faktiskt går sönder.

För mig är det enkelt, jag vet att chansen är stor att både du och jag hamnar där. Det är alldeles för vanligt i dagens samhälle. Jag vill lära mig vart gränsen går och jag vill se till att jag får uppleva det jag vill. För helt ärligt, det finns så mycket att göra och så sjukt mycket att uppleva – varför ska man då slösa tid på att vara hemma och må dåligt bara för att man inte kunde sätta stopp? Bara för att man lät det gå för långt?

Det jag vill komma fram till är att du och jag måste lära oss vad som egentligen är viktigt och vad som egentligen är värt att lägga tid på. Är det viktigast att springa på ett möte eller umgås med en kompis? Är det viktigast att träna eller gå på en fest? Vi måste lära oss prioritera efter våra förutsättningar och våra mål. På så sätt tror jag vi alla kan leva ett mer hälsosamt och bra liv. Ett liv där utbrändhet inte behöver begränsa oss. Ett liv där vi faktiskt mår bra.

Men ibland, då behöver vi varandra. Vi behöver prata av oss och känna att någon faktiskt lyssnar. Att någon förstår precis vad du känner. Vi är så otroligt många och just därför måste vi finnas där för varann, backa varann och hjälpa varann. Det finns ingenting fel med det, sanningen är att detta gör dig till en bättre människa. En människa som tar hand om sig själv och respekterar sig själv. Och att ta hand om sig själv –  det kan nog vara det viktigaste som finns, eller hur?

NELLIE SUNDENHAMMAR
Ordförande för elevkåren på Tingvallagymnasiet i Karlstad och deltagare i en referensgrupp för ett av Maktsalongens kommande projekt