Stressen är vårt gemensamma ansvar / Olivia Gyllenhammar

Idag är det precis två år sedan vi på Maktsalongen släppte boken ”Stress och motståndskraft”. När jag tänker på boken, och det enorma arbete som ligger bakom, känner jag mig stolt och nästintill rörd, och boken har kommit att betyda så mycket mer för mig personligen än jag någonsin kunnat föreställa mig. Dagen då den lanserades känns minst lika viktig som dagen jag flyttade hemifrån, tog studenten eller förlovade mig. Och när jag tänker efter är det egentligen inte så konstigt, för boken blev min revansch. Den blev mitt sätt att ta det onda och förvandla det till någonting konstruktivt. Ett kvitto på att jag inte gick av på mitten helt i onödan, utan att min utbrändhet på något konstigt sätt resulterade i något mer än bara total förödelse.

Jag minns att jag kände mig väldigt osäker när jag fick förfrågan om att vara med och skriva en bok. Vad hade jag, då 17 år, för särskilda kompetenser som gjorde mig till en lämplig författare? Det var läskigt, såklart, och större än något jag gjort tidigare. Ändå var valet aldrig särskilt svårt. Inom mig fanns en ilska och frustration som aldrig tycktes sina. Jag var trött på att känna mig maktlös och att uppgivenheten kliade i kroppen. Jag var trött på att se vän efter vän gå sönder och itu av orimliga förväntningar. Trött på att det alltid var individens problem och aldrig samhällets, och jag var framförallt trött på att potentiella, kvinnliga VD:ar och ledare brände ut sig i ung ålder och aldrig återvände till näringslivet eller politiken. Jag ville agera.

Att skriva boken krävde mycket frustration och svett, men jag minns att vi ändå tänkte att det skulle vara värt det – om vi så bara hjälpte en enda person. Vi hade nog aldrig kunnat förbereda oss på den fantastiska respons vi fått, och fortfarande får. Samtidigt som det är en enorm lättnad att det gick så bra för boken gör det mig otroligt ledsen att behovet av den visade sig vara större än vi kunnat föreställa oss. Att problemet med stress är minst lika aktuellt nu som det var då, trots att det nu är två år sedan boken lanserades. Det krävs att vi fortsätter agera, och hittar gemensamma lösningar istället för att strida på egen hand med skammen som enda sällskap. Jag vet vilka mäktiga saker som kan hända när många människor samlas kring ett gemensamt syfte. Det vet alla som en gång varit en del av civilsamhället, eller någon form av större sammanhang, och då känns det väldigt onödigt att vi fortsätter lägga ansvaret på individen. För vad är egentligen poängen med att klara allt på egen hand när priset en får betala är så väldigt högt?

Min hjärna kommer aldrig vara densamma efter att jag gick in i väggen 2014. Jag kommer aldrig vara lika effektiv som jag var innan och jag kommer fortsätta glömma bort allt jag inte skriver ner. Det kommer alltid vara sorgligt att tänka på hur det finaste jag hade – mitt brinnande engagemang – nästan blev det som dödade mig. Ändå är det inte de konsekvenserna av utbrändheten jag valt att fokusera på, utan istället på att jag nu är en av författarna till en bok som gjort mycket gott.

Älskade bok, grattis på 2-årsdagen. Förhoppningsvis kommer det en dag då du inte längre behövs, men till dess är du precis lika viktig som du var dagen vi skrev dig.

OLIVIA GYLLENHAMMAR
Alumn i Maktsalongen och författare till boken Stress&motståndskraft