Stress och sårbarhet

Vi i Maktsalongen har länge pratat om stress. Dels eftersom det är något som jag och Sofia, som grundat Maktsalongen, har egna erfarenheter av och dels eftersom det varit så oundvikligt när en sätter 30 unga kvinnor som är ledare i det unga civilsamhället i samma rum och ska prata om deras gemensamma utmaningar. Att då inte prata om stress vore att inte prata om den enorma rosa elefanten som står i mitten av rummet. Men sedan vi i höstas släppte boken ”Stress och motståndskraft” och började prata om vår nollvision mot utbrändhet bland unga så tillfällena då vi får prata om stress ökat lavinartat. Och det finns en sak som har slagit mig under alla dessa samtal jag varit en del av och föreläsningar som jag har hållt om stress. Det handlar om sårbarhet.

Stress är något som tyvärr är en del i många människors liv idag. Dit vi bli inbjudna att komma och prata om stress, främst hos olika organisationer, är det ofta en ännu större del; där möter vi personer som ska hinna med skola/jobb och ideellt engagemang plus allt annat en vill göra i livet, typ ha en fritid och meningsfulla relationer till människor en tycker om. Det är även en del av ungas liv. Eftersom stress är en del av mångas liv kan de flesta på ett eller annat sätt relatera till det som vi pratar om. Men hur de relaterar och framförallt hur de pratar om det skiljer sig mycket åt.

Senaste veckorna har jag hållt två föreläsningar för väldigt unga engagerade, som är mellan 15 och 20 år gamla. Och det som har slagit mig är att de är så sjukt modiga. De vågar berätta om sina egna erfarenheter. De vågar berätta om sina känslor och dela med sig av några av de extremt jobbiga saker som en kan känna om stressen är en del av ens liv under allt för lång tid. De vågar ställa ärliga frågor om tips på hur de kan hantera vissa, speciellt svåra situationer. Det vågar helt enkelt vara extremt sårbara. Min upplevelse är att detsamma inte gäller för de som är lite äldre. De ställer också frågor, men mer av teoretisk karaktär och när de delar med sig av sina egna erfarenheter gör de det på ett mer distansierat sätt.

Jag tror att många av oss, oavsett ålder, har mycket att lära oss av dessa supercoola unga engagerade. För att våga vara sårbara hjälper oss framåt. Att vara sårbar hjälper oss att komma närmare andra, oavsett om det handlar om våra privata relationer eller om det handlar om de som vi jobbar tillsammans med i våra organisationer. Så, för att vi alla ska få lite pepp för att våga vara sårbara och få lite mer kunskap om varför det är så viktigt kan jag verkligen tipsa om detta fantastiska Ted-talk:

Ps. Viktigt att komma ihåg är såklart att samtal om stress i en organisation eller på en arbetsplats inte ska bli ett terapisamtal eftersom vi sällan har den kompetensen. Men det finns ändå ett stort utrymme att våga vara sårbar utan att det ska bli som en träff med psykologen.