Spaning från USA-valet: För varje feministisk seger kommer ett bakslag

Ett steg framåt, tio steg bakåt. Ungefär så känns det med jämställdheten i presidentvalskampanjen. Samtidigt som det är en enorm seger att USA för första gången kan välja en progressiv kvinna till president för ett av världens mäktigaste länder så tvingas vi genomlida en av de mest sexistiska och rasistiska valkampanjerna. Någonsin. 

Hillary Clinton är långt ifrån en perfekt politiker, men hon kandiderar med en av de mest progressiva valplattformarna en demokrat någonsin ställt upp med och Hillary som president skulle betyda enormt mycket för att krossa de glastak som gör att kvinnor inte får samma tillgång till makt som män. Ni har hört siffrorna många gånger förr; kvinnor utgör nästan hälften av jordens befolkning men män sitter på merparten av den politiska makten (87 procent av alla platser i världens parlamentariska församlingar ex), var tredje kvinna har blivit utsatt för våld eller sexuellt våld (oftast av en partner) och om vi fortsätter som vi gör nu kommer det ta 170 år innan män och kvinnor är ekonomiskt jämlika. Listan kan fortsätta forever. Det är rätt uppenbart att det behövs fler progressiva kvinnor på ledande positioner för att flytta fram kvinnors positioner. Vi behöver fler kvinnor i politiken, som högsta chefer, på TV, i historieböckerna.

Men oavsett valutgången kommer vi behöva leva med ett post-Trump trauma för lång tid framåt.  Trump har tagit sexism och kvinnohat till en helt ny nivå. Det är inte så att USA var det minsta fritt från sexism och kvinnohat innan Trump, men hatet har letat sig in i finrummen. När en presidentkandidat får stå i primetime TV och kalla kvinnor för grisar och föreslå att sin motståndare borde låsas in (för att nämna något) så legitimerat det allt typ av kvinnohat. Det höjer ribban så att alla andra som kanske bara hatar kvinnor lite grann framstår som rätt legitima. De som kanske skriver någon elak kommentar på Facebook bara då och då, som helt causal tycker att kvinnor borde stanna hemma istället för att arbeta, vägras abort eller vara up for grabs när helst en man har lust till det.

Motståndet är förstås också enormt av de allra flesta. Efter att Trump kallade Hillary för ”Nasty Women” under den tredje och sista presidentvalsdebatten tog det bara minuter innan feminister gjorde begreppet till sitt eget. Initiativ som ”Nasty Women Can Stop Trump” spreds snabbt av internet celebrities och Hillary-kampanjen var snabba med att trycka upp T-shirts med samma budskap (Här är en bra länk btw med Nasty Women-merch om du vill köpa). Men det är också sorgligt att det är här den feministiska rörelsen måste lägga sin tid. Att försvara sådant som borde vara fundamentala rättigheter och status quo. Trumps kvinnohat och sexism får sätta agendan för vad den här valrörelsen ska handla om. Alla de frågor som vi egentligen borde prata om i den här valrörelse för att göra världen mer jämställd sätts på hold. Hur vi får högre, rättvisa och jämställda löner eller hur USA ska kunna bli ett land där det på riktig går att skaffa barn och göra karriär samtidigt hamnar i marginalen.

En annan komplexitet med valrörelsen är på vilket sätt det både flyttar fram och bak kvinnors position i politiken. Samtidigt som Hillary krossar glastak och öppnar dörren för fler kvinnor kan man nästan tro att valrörelsen är – för att använda ett populärt begrepp – riggad för att avskräcka så många kvinnor som möjligt att någonsin ge sig in i politiken. De allra flesta tänker nog ”hur tusan gör Hillary? Hur kan hon ta all den här sexistiska skiten och fortfarande orka?”. Kvinnohatet gör att många inte ger sig in i politiken, hoppar av uppdrag eller låter bli att kandidera till högre positioner. Forskning visar att kvinnor behöver få frågan om att kandidera till ett politiskt uppdrag SJU gånger innan en tackar ja. Det är mycket men inte så konstigt. Kvinnor tackar nej för att det finns normer och strukturer som gör att en inte känner att en skulle klara det, att livet skulle bli för svårt att få ihop eller för att hatet och motståndet mot kvinnor med makt är för tufft och påfrestande för att orka.  Med Trump-kampanjen har steget till politiken blivit ännu tuffare och längre för de som verkligen skulle behövas i maktens rum.

När jag träffar Emerge, en organisation som med stor framgång håller ledarskapsutbildning för kvinnor och demokrater för att få de att ställa upp till val och bli valda, lyfter de samma utmaning. De har jobbat stenhårt de senaste 15 åren med att öka kvinnors representation i politiken och menar att arbetet för att få fler kvinnor att vilja kliva ut i det offentliga kommer bli en utmaning eftersom insatsen för vad en kan tänkas utsättas för är så hög.

Även om Hillary Clinton vinner på tisdag (vågar inte skriva något annat på grund av för nervös) så kommer post-Trump samhället leva vidare. För varje feministisk seger kommer ett bakslag. Vi måste fortsätta framåt, famåt.

Sofia Brändström,
grundare av Maktsalongen, för närvarande i USA och volontärarbetar för att få Hillary Clinton och andra demokrater valda.