Samma lek, olika regler

bild

Vi håller många föreläsningar om jämställdhet för alla möjliga typer av grupper. Studenter, organisationer, styrelser, anställda, you name it. En av de saker som vi ofta pratar om är de olika förutsättningar som gäller för män och kvinnor att bli och vara ledare. Kraven som ställs, frågorna som ställs, kommentarerna som fälls är inte desamma oavsett vilket kön du har. Det spelar roll. Jag har hört berättelser om hur kvinnor får frågor från valberedningar om hur de planerar hantera sin PMS om de blir valda till ordförande (förutom att detta är förkastligt är det också viktigt att komma ihåg att alla människor med mens inte har PMS). Reaktionerna från de som lyssnar på en föreläsning är nästan alltid densamma. De nickar. Oftast är det kvinnor som nickar med, men även män. De känner igen sig. De har också hört berättelserna. De har också jämfört sig med andra och fått veta att skillnaderna finns.

Om Maktsalongen fick 5 kronor varje gång jag fick höra en kvinna berätta om någon (mer eller mindre korkad) fråga hon har fått på en valberedningsintervju men som hon sedan fått veta att hennes motkandidater som är män inte har fått skulle vi vara ekonomiskt oberoende. Men det är inte bara när det kommer till val som skillnaderna märks, de fortsätter även efter att en har blivit vald. Kvinnor släpper mer sällan än män mer junoira uppgifter när de klättrar i en organisation. En kvinna som är ordförande kanske förväntas fixa fika och planera en trevlig kvällsaktivitet till styrelsen medan en man ser till/förväntar sig att någon annan gör det. Jag tror kanske inte att de största skillnaderna finns i det synliga arbetet, det vi kan skriva upp i en uppdragsbeskrivning och fördela rättvist vid en konstituering. Nej, problemet är alla de osynliga uppgifterna som bara måste lösas för att organisationen ska fungera, men som egentligen inte är det som är huvuduppdraget. Fika ska handlas, handlingar skrivas ut och skickas, småsaker handlas, peppmail skickas, möten planeras och så mycket mera. Om alla dessa osynliga småuppgifter inte fördelas jämt bland alla de som är aktiva i organisationen, sitter i styrelsen eller jobbar på kansliet kan dessa små, till synes enkla uppgifter tillslut bli övermäktiga. Och oavsett om de blir övermäktiga eller inte så tar de tid och de tar tid från det som egentligen är uppdraget, det som någon egentligen har blivit vald för att göra.

Att män och kvinnor ges olika förutsättningar att bli och vara ledare är ett stort problem i många organisationer, men här följer två väldigt enkla tips på något som alla organisationer kan göra i dag för att förändra det:

1. I samband med all typ av rekrytering (oavsett om det är personal, ideellt aktiva eller förtroendevalda som ska rekryteras), se till att ha standardiserade frågeformulär, alltså att ni ställer samma frågor till alla kandidater. Ta fram frågemallen utifrån den kompetens som behövs för uppdraget och håll er till den. Då blir det lättare att se till att ni inte ställer olika frågor till olika kandidater, men också lättare att jämföra de olika kandidaterna eftersom de faktiskt har svarat på samma frågor. Och kom ihåg, ett standardiserat frågeformulär kan vara så enkelt som att skriva ner fyra frågor på en post-it-lapp innan intervjuerna börjar.

2. Gör alla osynliga uppgifter synliga. I alla grupper där du finns med, gå igenom alla osynliga uppgifter som görs och fördela dem på ett rättvist sätt. Om ni tycker att det är svårt att komma på de osynliga uppgifterna, ge alla i uppdrag att under en viss tid (kanske en kanslivecka eller mellan två styrelsemöten) skriva upp alla uppgifter som de gör utan att de har fått det uppdraget tydligt delegerat till sig. Sedan går ni igenom alla uppgifter och fördelar dem på ett tydligt sätt. Tänk även speciellt kring detta inför större arrangemang ni har, där finns ofta en miljon osynliga uppgifter som någon bara magiskt löser. Fördela även de uppgifterna.