Organisationens (obetalda) projektledare säger upp sig

Jag står och kokar te i köket på kontoret som vi delar med flera andra organisationer och företag. In kommer en kille från företaget som jobbar bredvid oss, vi brukar snacka ibland. På något sätt kommer samtalet in på kalendrar och han berättar att han inte har någon. Att det gör att det är hans fru som håller koll på allt som har med barnen att göra: tandläkartider, skolavslutningar, studiedagar då skolan är stängd m.m. Han behöver, eller tycker sig inte behöva, hålla kolla på detta eftersom hans fru gör det. Det är också hon som kommer ihåg alla födelsedagar, hon som köper presenter och julklappar. Han säger att han vill att de ska leva jämställt och vi landar i att han måste köpa en kalender.

2008 kom boken ”Familjens projektledare säger upp sig”. Den är skriven av Gunilla Bergensten och boken inleds med att hon säger upp sig från jobbet hon varken sökt, vill ha eller får betalt för, nämligen jobbet som familjens projektledare. Rollen som innebär att hon håller koll och styr upp.

Förra veckan läste jag om (har läst den en gång tidigare för flera år sen) en annan bok om jämställdhet i relationer: ”Det kallas kärlek”. Boken som är skriven av Carin Holmberg och kom 1993 bygger på hennes doktorsavhandling i vilken hon undersöker jämställdheten mellan heterosexuella par utan barn. I boken pratar Holmberg om i-princip-jämställdhet, alltså att alla som är med i hennes studie i princip är överens om att jämställdhet är viktigt, men att det av olika anledningar inte fungerar fullt ut i deras relationer. Jag kan inte hjälpa att känna igen mig från alla år som ledare i ideella organisationer; alla vill ha jämställdhet, men av olika anledningar funkar det ändå inte. Hon skriver också om hur allt arbete som ingår i att leva tillsammans, som inte tydligt fördelats i relationen, per automatik faller på kvinnan. Även detta känner jag igen från organisationer jag varit ledare i.

I organisationer med anställda finns ofta någon eller några anställda projektledare. I styrelser och arbetsgrupper fördelas ofta ansvar och arbetsuppgifter. Men det finns ALLTID, i alla grupper och på alla arbetsplatser, saker som inte fördelas. Små uppgifter som någon ska göra. Och precis som i relationer landar detta obetalda, ofördelade, informella fixandet allt som oftast på kvinnor.

Det är inte kvinnors ansvar att lösa jämställdheten, det är allas ansvar. Men kanske ska vi alla göra som Gunilla Bergensten och säga upp oss som obetalda projektledare (alltså inte nödvändigtvis säga upp oss från våra jobb som projektledare, utan allt det projektledande som vi tar på oss för att någon måste göra det). Låt det bli tydligt för hela organisationen allt som faller mellan stolarna. För när någon blir till ingen kommer det märkas. Och då kanske vi äntligen kan få en jämn fördelning av allt det som idag är osynliga uppgifter.