Ny rapport, samma gamla visa

 

Stress. Det känns som att vi ägnar otroligt mycket tid att prata om det. Vi läser om det i tidningen, vi pratar om det med våra kollegor, vi reflexsvarar ”det är lite mycket nu” på frågan om hur vi mår. Vi pratar om det konstant. Vi klagar på det, vi skrapar på ytan, vi skämtar om det. Men hur ofta pratar vi om det på riktigt?

I dagarna kom CSN ut med sin rapport om studerandes ekonomiska och sociala situation. Det är en undersökning som görs varannat år som ser över svenska studenters mående, ekonomi och hur dessa kan hänga ihop. Självklart tar den också upp ämnet stress. Du hittar hela rapporten här.

Det skrämmande med rapporten från CSN är inte vilka nya fynd den gör, utan motsatsen. Den säger exakt det vi redan vet. Det vanligaste hälsobesväret bland studenter är stress. Andra vanliga besvär är sådana som ofta sammankopplas som symptom på stress såsom att känna sig trött och hängig, att ha svårt att slappna av, ångest och oro. Hela 54% av studenterna uppger att de ofta eller alltid känner sig stressade. En skrämmande siffra. Dessutom säger kvinnor i betydligt högre grad att de känner sig stressade (62%) än män (43%).

Men vi visste redan detta. Vi vet att stress är ett jättestort problem i Sverige, inte bara bland studenter. Vi vet att det leder till sjukskrivningar och att folk avslutar sina uppdrag och anställningar. Vi vet att det många lider av det och vi vet att många lider i tystnad av det. Vi vet att kvinnor är mer drabbade än män. Därför är det också ett jämställdhetsproblem. Det hindrar kvinnor från att ta och behålla ledarpositioner, det hindrar oss från att kunna få makt i samhället. Det är ett samhällsproblem, inte ett individproblem.

Med det sagt kan vi ändå arbeta mot det inom våra egna organisationer, på våra arbetsplatser och i våra attityder mellan varandra. För vi kan arbeta mot en dålig och allt för krävande organisationskultur. När du presterar 125% på ditt uppdrag som egentligen är 100% kommer också din uppdragsgivare tro att din den arbetsbelastningen du har är helt rimlig för ditt uppdrag. Och då ökar förväntan på dina medarbetare och dina efterträdare. Dessutom bidrar du själv till en dålig arbetskultur. Om du arbetar på helger och kvällar för att hinna med, förväntas jag också göra det? Är jag lat som ”bara” arbetar under vanliga arbetstider? Det är helt enkelt inte snällt mot dig själv eller dina medarbetare.

Vi måste också sluta skryta om övertid. Det finns inget coolt i att bränna ut sig, det är bara ett bottenlöst hål av ångest och innebär en oerhört lång återhämtning. Därför finns det inte heller något värde i att arbeta för mycket. Okej, vi vill alla få bekräftelse för att vi gör något bra och jakten på denna bekräftelse slutar ofta i att vi skryter om hur mycket vi gör. Det är naturligt och något vi lärt oss att göra. För att ambitiösa personer jobbar mycket och lata personer jobbar lite, eller hur? Men i själva verket normaliserar vi bara att arbeta för mycket och sliter sönder oss själva.

Därför måste vi prata om stress på riktigt och erkänna det för vad det är: något negativt. Något som är jobbigt och något som förstör. Något som hindrar, framförallt kvinnor, från att kunna ta och bibehålla ledarpositioner. Ett jämställdhetsproblem. Som vi måste ännu prata mer om. Men den diskussionen måste vara på allvar och den måste vara ärlig. Ingen tjänar på att vi fortsätter svara ”det är lite mycket nu bara”.