När inspirationen sinar

Jag är rätt opeppad just nu. Jag tycker inte att mitt jobb är kul eller spännande. Don’t get me wrong, Maktsalongen och alla som jag jobbar med är världsbäst, men just nu är min inspiration lika med noll. Kanske beror det på att det har varit vinter för länge. Kanske beror det på att början på ett nytt verksamhetsår handlar så mycket om att redovisa det förra året och att min mailkonversation med våra auktoriserade revisorer närmar sig hundra mail (sorry Laura och Tommy, ni är fantastiska, men kan inte påstå att revisorsmail var det jag längtade efter när jag startade en organisation en gång i tiden).

Att vara ledare för en organisation är (oftast) kul, spännande och utmanande. För mig är ledarskap något väldigt personligt. Det innebär att jag måste ge av hela mig själv – mina idéer, erfarenheter, känslor, kompetenser, reflektioner och lärdomar. För mig är det svårt att vara ledare på ett opersonligt sätt och är inget som jag gör med vänsterhanden – det kräver mycket av mig. Och ibland gör det, i kombination med lite opeppiga arbetsuppgifter, att inspirationen tar slut. Prick där är jag nu.

Detta kan ju verka som världens deppigaste och tradigaste blogginlägg någonsin och kanske är det det. Men jag tycker att detta är viktigt att prata om eftersom vi i ideella organisationer förväntas och kanske förväntar av oss själva att våra jobb eller uppdrag hela tiden ska vara såååååå himla roliga, utmanande och spännande.

När jag precis hade börjat jobba heltid med Maktsalongen för fem år sen var jag rätt förvånad de första månaderna eftersom jag inte tyckte att det var kul hela tiden. Det här skulle ju vara mitt drömjobb, varför kändes det inte fantastiskt varje dag? Jo, det här var (och är) mitt drömjobb – det är inte samma sak som att det är drömmigt varje dag. Det finns magiska stunder såklart, men rätt ofta är det också tisdagar, avstämningar, kvittoredovisningar, mail och annat som ska göras. Till slut gör de där sakerna att ens drömjobb inte känns så himla drömmigt.

Okej, nu kanske ni tror att jag håller på att gå under av tråk och lämnar Maktsalongen i protest mot kvittoredovisningar. Det stämmer inte. Det innebär heller inte att mitt jobb är eller för evigt kommer kännas tråkigt. Det är en naturlig del av ledarskapet och av arbetslivet, men något som jag upplever att vi sällan pratar om. Så jag vill lyfta på den stenen och säga till alla andra som kanske känner precis som jag att ni inte är ensamma. Och det är faktiskt okej – en behöver inte älska sitt jobb eller uppdrag konstant. Det är okej att i grund och botten veta att en gillar det, men att det just nu är rätt trist. Det är okej att inte för evigt vara en bägare av pepp och inspiration som aldrig tar slut. Så, tills inspirationen kommer tillbaka: heja oss som kämpar på trots känslan av tråk, snart vänder vinden!

Ps. Om en känner igen sig har jag ett tips: prata med någon i din organisation om att du känner såhär och be om hjälp. Jag hade för två veckor sen ett superbra möte med vår ordförande Linn och vi kom på massa konkreta saker som jag kan göra för att allt ska kännas mer pepp och hittade saker som jag verkligen känner sug efter att göra. Det är okej att inte sitta inne på alla lösningar själv!