När det är lite mycket nu

Under de senaste två veckorna har Ebba Kock, ordförande för Sveriges elevkårer, gått vår sms-skola Lite mycket nu. Under skolans gång har hon delat med sig av övningarna och sina tankar om stresshantering på vår Instagram. Vi bad henne reflektera lite över hur det gått:

Ibland är stress – eller snarare, hur jag ser på stress, otroligt ironiskt. Och motsägelsefullt. Stress, vardagsplanering, tidsoptimism, är alla saker som jag inte har några enkla svar på. Som för mig aldrig tycks landa symmetriskt i min kalender, eller som följer exakt den lista jag satt upp i mitt block klockan 07.45 på tunnelbanan för att försöka reda ut allt som snurrar i huvudet. Hur mycket jag än planerar, strukturerar och prioriterar så går det ju nästan aldrig enligt plan. Jag bara stakar mig fram, springer genom vardagen, hoppar över hinder, duckar under stopp-skyltar, trillar, ställer mig upp, blir skitig, svettig, pustar ut och fortsätter. Just nu känns det som att jag bokstavligen springer genom livet. På ett sätt som gör tanken på att ”hantera min stress” och att få rum för återhämtning till ett stressmoment i sig.

Jag har sedan snart fem månader tillbaka arbetat som ordförande för Sveriges Elevkårer. Jag klev in i året 2019 både livrädd och exalterad. Det är sjukt utmanande att ta sig an en ny position, där det egentligen inte finns någon som säger åt mig vad jag ska göra. Där utfallet av min roll vilar helt på vad jag väljer att göra av den. Det finns ingen lathund. Ingen manual på hur en ska ta sig an ett nytt uppdrag, på hur jag vill vara som ledare. Det är bara att testa sig fram. Gå på magkänsla. Planera så gott det går men vara väldigt medveten om att det sällan blir som tänkt. Och samtidigt ha med i beräkningarna hur påfrestande det är att lära sig ett nytt jobb. Topparna och dalarna mellan rädslan och extasen är verkligen energikrävande.

Av många olika anledningar har jag varit tvungen att ständigt förhålla mig till stress. Social stress, prestationsstress, samvetsstress. Jag tror att jag var 14 år när jag började försöka använda olika verktyg (t.ex. kalendern – då något revolutionerande, idag livsnödvändighet) för att inte låta stressen äta upp mig. Jag har försökt förstå vad det beror på, i någon slags besatthet i att hitta vad det är som kanske är FEL med mig. Typ, om jag bara hittar felet så kan jag också hitta lösningen. Ju mer tid jag ägnar åt att söka det här ”felet” hos mig har jag insett att det inte finns ett ”fel”. Eller – felet ligger inte hos mig själv. Om någonstans ligger felet på de förväntningarna som jag ställer på mig själv. Förväntningarna om att ständigt leverera, att inte göra fel, vara en bra kompis, en tillgänglig familjemedlem. Viljan att inte vara en besvikelse.

Vad jag vill komma till är att stresshantering, återhämtning och balans i vardagen inte är något enkelt. Det är inte perfekt. Det ser inte snyggt ut. Jag har inga bullet-kalendrar som går att följa minutiöst. Jag har en asrörig OneNote-fil som jag följer halvdant. Men jag försöker. Jag hankar mig fram i tillvaron. Jag lär mig. Jag försöker reflektera. Jag försöker känna efter. Jag försöker lära mig att lyssna på min kropp. Och alla verktyg, alla tips är välkomna.

Jag gjorde faktiskt ett val att lägga sms-skolan under den mest intensiva perioden jag har under våren. Smart. Ha ha. I april kändes det briljant. Klart att jag ska göra det! För två veckor sen inte lika. Men, envis som jag är, höll jag fast vid mitt val och gjorde övningarna. Det har varit jobbigt och jag kanske inte gick sms-skolan som en ”perfekt” elev, men jag har reflekterat. Jag har i stunder då jag bara velat köra på tryckt på paus och gjort övningarna. Och, den främsta lärdomen jag tar med mig från att ha gått sms-skolan i två veckor nu är att jag kanske inte får ett A i stresshantering. Men jag har försökt. Jag har ansträngt mig (hej ironi) för att sakta ner. Så jag får verkligen A för insatsen.