Millennialbuggen

Häromdagen, mitt i slöscrollandet på mobilen, mötte jag en nyhetsrubrik som jag önskar var mer förvånande än vad den är.

Årets folkhälsoenkät från Folkhälsomyndigheten visar att var fjärde ung person inom ålderspannet 16-26, känner sig stressad. En siffra som stigit med 6 procentenheter sedan förra året — som många andra undersökningar pekar på så växer problemen allt mer.

Enkäten konstaterar även att många av de tillfrågade befinner sig utanför arbetslivet — många av dem är studenter. Stressen börjar i skolbänken, och som en del av generationen i fråga kunde jag inget annat att känna igen mig. Nyexaminerad, med första betalningskravet från CSN som en blyvikt i min digitala brevlåda.

Under min korta akademiska karriär låg stressen som en slags standardinställning. Från att vara försökskanin för det nya betygssystemet i gymnasiet, direkt in i universitetslivet utan andningspauser. Mitt i alla basgruppsmöten, matlåde-storkok, och fyra-timmars-seminarier ekade tanken:

“Om det känns såhär nu, hur ska det då kännas när en ska börja jobba?”

Nu i efterhand har mina standardinställningar tacksamt nog programmerats om en aning. Jag har turen att befinna mig i sammanhang där en lär sig att förebygga stress innan den slår ut en, snarare än att hantera den när den kommer. Det här är tyvärr en väldigt sällsynt inställning, bland alla jobbannonser som kräver av en att en ska vara “stresstålig” och kunna “ha många bollar i luften”. 

“Det är kanske lite tvärtemot det man tänker,” konstaterar Hillevi Busch, utredare på Folkhälsomyndigheten, och syftar på det faktum att det inte är de med en anställning som är mest stressade, utan de som inte hunnit dit än. Jag vill säga att det är exakt som förväntat: istället för att stressa på jobbet så stressar en istället över att en inte har ett jobb att vara stressad på.

Värt att komma ihåg om denna generation är att vi blivit lovade det mesta, men ändå kallats bortklemade, och introducerats till en arbetsmarknadspolitik där jobben är få, oftast osäkra, och alltid kortvariga. Där har vi något att vara stressad över.

Enkäten visar också att kvinnor är de mest utsatta: 35 procent av alla tillfrågade uppger att de känner sig stressade, och en tiondel svarar att de är “mycket stressade”. Forskningen kan inte svara exakt vad det beror på, men återigen har det konstaterats att unga kvinnor i min generation är de som berörs mest av stress.

När kan detta konstaterande få övergå i agerande? Gå från nyhetsrubriker till konkreta strategier för att arbeta, och studera, hållbart? Eller ska vi fortsätta i samma spår, där unga bränns ut innan deras liv ens har börjat på riktigt?

Det är uppenbart att det krävs ett gemensam krafttag, från de av oss som fortfarande orkar. Med lite tur kan kanske stressen få bli nästa koncept som vi “millennials” sätter i konkurs.