Med systerskap krossar vi glastaken / Veronica Sällemark

Kampanj, nätverk eller rörelse? Oavsett vad man vill kalla #metoo kan vi konstatera att glastaket börjar krackelera. Det är tack vare att vi kvinnor gemensamt drivit våra rättigheter och backat varandra offentligt och inom olika nätverk. Styrkan har legat i mängden. Tidigare har kvinnor behövt lämna arbetsplatser när vi utsatts för sexuella övergrepp medan männen har suttit skyddade och trygga. Vi har stått ensamma. Nu verkar det vändas i och med den våg av systerskap som sköljt fram.  

Men glastaket består av flera lager skottsäkert glas, uppbyggt och förstärkt under århundraden av ojämställdhet. Sexuella övergrepp är ett av dem, men fler lager håller glastaket intakt. Ett av dem är kvinnors representation på ledande positioner.

Allbrights senaste rapport visar att 94 procent av alla vd:ar i näringslivet är män. Hur kommer det sig att vi kvinnor inte släpps fram? Ett svar är nätverken och de informella sammanhangen. Under aw:n, i toakön eller i manliga separatistiska forum, som omklädningsrum eller bastu, görs frågor upp män emellan. Övriga utestängs från besluten och här ligger kvinnor i lä. Vi behöver kvinnliga nätverk för att diskutera, stärka varandra och lägga fram åtgärder för ökad jämställdhet i organisationer.

När vi blivit valda eller fått en anställning möts vi ofta av negativa attityder och hindras från att föra fram synpunkter eller idéer. Väl i arbetet blir vi tillplattade, medvetet missförstådda eller osynliggjorda. Det gör att många kvinnor klandrar sig själva och är tysta för att inte skapa dålig stämning. Vi uppmuntras att ta plats och får kritik när vi gör det. Hur ska vi då bete oss? Svaret är givetvis: precis så som vi själva vill och känner oss bekväma med, så länge vi inte diskriminerar eller beter oss illa. Men vi måste våga göra oss obekväma. Vi måste kavla upp kjolslängderna och vada ner i göra-oss-obekväma-träsket för att nå jämställdhet.

Nästan alla kvinnor har liknande historier att berätta. I början av oktober deltog jag i en panel under studentbostadskonferensen StudBo17. Duktiga flickan-syndromet präglade mitt förarbete. Jag var nöjd med insatsen och efteråt kom flera fram och ville diskutera. Men så kom en sån där kritimang – kritik och komplimang i samma mening – som lämnade sur eftersmak. En medelålders man kom fram till mig, lade handen på min axel och sade: ”Eftersom att du är ett barn och behöver uppmärksamhet vill jag bara säga att du helt klart var bäst i panelen.” Tre förminskande delar och en komplimang – en solklar kritimang. Jag har svårt att föreställa mig att någon skulle göra så mot bostadsministern som också var på plats.

Det finns ett stort värde i att vi kvinnor kan dela våra upplevelser och förstå att vi inte är ensamma. Det kan bidra till att vi slutar skuldbelägga oss själva. Min egen kraft att fortsätta kämpa för ett mer jämställt samhälle finner jag genom separatistiska nätverk, som Maktsalongen.

På onsdag öppnar Maktsalongens mentorskapsprogram. Vi söker både adepter och mentorer för att ge fler unga kvinnliga ledare möjlighet att fortsätta på ledande positioner. Genom nätverket får en kunskaper, erfarenheter och stöd som är ovärderliga. Krokar vi arm lyckas vi nå ett jämställt samhälle, så jag vill uppmana er att söka. Ingen och inget ska längre hålla oss tillbaka. Även skottsäkert glas kan krossas.

VERONICA SÄLLEMARK
Styrelseledamot i Maktsalongen och tidigare ordförande för SSCO