Lite mycket nu med Ella Turta

Förra året startade vi projektet Lite mycket nu för att sätta stressen på agendan och uppmärksamma det växande problemet det utgör för svenska tjejer. Då pratade vi med politiker som Annie Lööf, och ordförande för några av de politiska ungdomsförbunden. Nu har vi uppdaterat sms-skolan, och med den vill vi bredda samtalet om stress ännu mer. Därför träffade vi Ella Turta, ordförande för Sverigefinska ungdomsförbundet, för att prata om stress och förväntningar inom ungdomsorganisationer.

Stressen är ett växande samhällsproblem, särskilt bland unga tjejer. Vad kan vi göra åt den?

Jag jobbar inom socialt arbete med barn och ungdomar, där blir det väldigt påtagligt att det är ett jättestort problem. Det är definitivt något man måste jobba på alla möjliga nivåer. Det är lätt att bara säga “politikerna ska göra något åt saken”, och det måste ju såklart också göras. Men sen tänker jag att alla på något sätt har ett ansvar, också just civilsamhället, och det är just därför jag tycker det är så häftigt att man ser att allt fler organisationer uppmärksammar det här problemet. Sen krävs det ju också mycket praktiskt arbete, där tänker jag att alla har ett ansvar: samhället i stort, arbetsplatser, organisationer, men också individer.

Jag som medmänniska har ett ansvar för mina nära och kära: Om jag misstänker att någon i min närhet lider av stress är det mitt ansvar att uppmärksamma det. Ibland kan det vara svårt att förstå det själv, när man är så djupt i stressbubblan och det har pågått väldigt länge. Då kan det vara värdefullt att en person i din närhet säger “du, vi har inte träffats på en månad, du hör inte av dig, du sover inte – hur mår du egentligen?” Det är lätt att prata om vad som måste göras på strukturell nivå, men alla vi individer också har ett ansvar.

Vad tycker du som ledare för en ungdomsorganisation är viktigt att göra för att förhindra stress bland de aktiva i din organisation?

Vi hade vårt första möte med vår nya styrelse för några veckor sen. Då var det väldigt viktigt för mig att från början skapa ett tryggt rum – ett prestigelöst, öppet klimat där det är helt okej att visa sin sårbarhet, säga till när man inte orkar. Man gör ju det här frivilligt, det är det som är kärnan i civilsamhället i det stora, att folk brinner för frågorna och tycker att det är kul. Det är så himla lätt att döda engagemanget när det tippar över till att man ska prestera hela tiden. Sen är det jätteviktigt med kommunikation, där tänker jag att jag som ordförande har ett jättestort ansvar att alla känner att de kan komma till mig, prata med mig och att de känner att de kan prata med alla. 

En annan  grej jag tycker det är viktigt att man pratar om i civilsamhället i stort är förväntningar. Att prata om våra roller, vad som förväntas av oss, och hur vi pratar om förväntningar: har vi gömda förväntningar på varandra, och vad förväntas av oss som förbund? Våra medlemmar kan förvänta sig en sak, samhället kan förvänta sig en annan, då sitter vi där och måste skissa ihop en verksamhetsplan som går att genomföra. Det är också jätteviktigt att öva på att tacka nej och prioritera. Ibland måste man få höra det från någon annan att “jag förväntar mig inte att du ska behöva tänka på det här när du är sjuk eller ledig”. Det kan ju låta som en självklarhet, men det är det ju sällan.

Har du själv någonsin känt att det är lite mycket nu? Vad gör du då?

Det har ju blivit lite av en grej: att det är najs att ha lite mycket nu, att vara upptagen och göra saker hela tiden. Jag är själv en sån som trivs med att ha mycket saker. Men jag märker också att det måste finnas en balans, jag måste känna att jag har kontroll över saker. Jag kan ju absolut göra mycket och prestera och jobba hårt, men just balansen och tid för återhämtning är avgörande

Jag är tacksam att jag fått  upp ögonen för det här problemet, för då har jag kunnat börja ifrågasätta mina egna val. Jag har jobbat jättemycket med att säga nej och att ta aktiva val varje dag: att prioritera mig själv och mitt mående. Äta, sova, träna – det är ju såna här basala grejer som man kan ta för givet, särskilt när man är ung. Man tänker: “Det är väl inte så farligt, jag hinner sova ikapp, jag hinner träna ikapp.” Och jo, det är väl möjligt, men det är så himla lätt att det tippar över och så snart är man där i stressträsket. Så jag tänker jättemycket på aktiva val, och det kan ibland vara att jag bestämmer att jag sätter min egen hälsa före det här policydokumentet eller det här mejlet – det kan ju vara väldigt små grejer, men som lätt prioriteras före sin egen hälsa. 

Vad vill du säga till de som vaknade upp med stress idag?

Det kan vara lite klyschigt att rabbla saker att tänka på, det finns ju ingen quick fix för det här. Men just att prata med dig själv, hitta saker som funkar för dig. Känner man att man är stressad så borde man verkligen försöka gå till botten med problemet så långt man kan. Och har det gått väldigt långt ska man såklart söka hjälp. Det är också väldigt viktigt att man faktiskt tar emot hjälp. Jag tror att även fast vi pratar mycket mer om psykisk ohälsa så är det fortfarande tabubelagt, speciellt hos tjejer: den här rädslan att misslyckas, att en sjukskrivning ses som ett misslyckande. Och så är det verkligen inte.

Jag brukar tänka på en övning vi gjorde i mentorskapsprogrammet, den här om “din 85-åring”. Om jag är stressad så brukar jag tänkta på mitt 85-åriga jag: Vad hade hon sagt om min stress? Och hon hade inte tyckt att jag ska prioritera ett mejl framför min hälsa, hon hade alltid landat i att jag ska fokusera på mig själv och mitt mående.  Vad vill jag komma ihåg när jag är gammal? Det var inte saker som att jag har jobbat där, jag har gjort det här, jag har varit duktig, utan hur jag mår. När jag gjorde övningen blev det tydligt vilket slags liv jag vill leva: Mitt 85-åriga jag vill vara glad, frisk och lycklig, då får jag jobba för det med det målet varje dag. Jag vill leva ett liv som hon kan vara stolt över.