KD, SD och jämställdhetspolitiken

”Sveriges kvinnor offras på radikalfeminismens altare”, skrev Ebba Busch Thor i en debattartikel för ett par månader sedan. Hon menar att regeringen den senaste mandatperioden sysslat med ”genusflum”, istället för att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor. Igår meddelade samma partiledare att hon vill bilda regering med Sverigedemokraterna.

Låt mig vara tydlig – jag är den första att hålla med om att jämställdhetsutvecklingen går för långsamt. Jag är långt ifrån nöjd med den politik som förs, och utmaningarna inom kvinnodominerade yrken – som Busch Thor också brinner för att förbättra – är stora och allvarliga. Kvinnors ekonomiska och politiska makt behöver stärkas och synen på makt i samhället behöver förändras. Förlossningsvården och överlag kvinnors tillgång till jämlik vård behöver förbättras. Arbetet med att motverka stress och psykisk ohälsa bland – framför allt – unga kvinnor behöver växlas upp. Vi har otroligt mycket kvar att göra. Av precis den anledningen, är det otroligt ledsamt att den jämställdhetsdebatt som präglat valrörelsen inte tillåtits handla om att flytta fram de feministiska positionerna, utan enbart om att klamra oss fast vid de segrar vi slutat fira för längesen. Att genusvetenskapen underminerats och reducerats till ”flum” när den är precis som den heter – vetenskaplig. Att inskränkningar i aborträtten på allvar diskuteras av partier i Sveriges riksdag.

Det är ingen hemlighet att det parti som verkligen går i bräschen för att göra livet riktigt mycket sämre för kvinnor är Sverigedemokraterna. Maktsalongen är en partipolitiskt obunden organisation, men det är fullkomligt omöjligt för oss som feministisk organisation att behandla Sverigedemokraterna som de resterande sju partierna. Det finns många anledningar till att hålla Sverigedemokraterna borta från reellt politiskt inflytande i det här landet, och deras syn på jämställdhet – eller snarare avsaknad av syn på jämställdhet – är en. Och för någon som tycker att det ”behövs en ny feminism” i Sverige – alltså Ebba Busch Thor – borde det vara omöjligt att sätta sig i regering med Sverigedemokraterna.

Riksdagens sju demokratiska partier är förstås inte överens om hur vi ska nå jämställdhet i Sverige – och så bör det också vara utifrån partiernas olika ideologier – men de tycks åtminstone överens om att ojämställdhet fortfarande råder. Och att vi borde göra något åt det.