Jämställdhet och systerskap i Uganda

Klockan är 10:00 en lördagsmorgon när jag landar i ett fuktigt, men inte allt för varmt, Uganda. Resan från flygplatsen i Entebbe till staden Jinja ska egentligen ta omkring tre timmar, men det har regnat ovanligt mycket de senaste månaderna så på många bilburna sträckor har delar av vägarna regnat bort. Resan tar sex timmar. Jag tittar på nedladdade Netflix-avsnitt av The Crown (som jag nästan varit sugen på att bojkotta efter att ha läst om den här ojämställda tragedin, men inte riktigt lyckats slita mig från) och ut genom fönstret om vartannat. Utanför är det helt makalöst grönt och när vi åker genom byar får vi bromsa in för getter och väja för kor. I städerna är det dystert och hektiskt. Fattigdomen som syns där känns läskigare och mer tragisk än den som syns på landsbygden. På trottoaren sitter mödrar med bebisar på ryggen och försöker sälja prylar från en matta på marken. Runt nästa kvarter springer kostymklädda män över vägen för att skynda till någon flott kontorsbyggnad i glas. Fattigdomen på landsbygden är väldigt tydlig, men känns inte lika farlig och tragisk som den som syns i Kampala. Längs vägarna står mer eller mindre fallfärdiga skjul på rad och i vart och vartannat säljs bananer i klasar, stora styckbitar kött, kontantkort eller bröd och grönsaker. I den röda leran springer höns, getter och barn omkring men barnen är många, glada och de leker med varandra.

Utbildningsprogrammet för unga politiker från Kenya, Uganda och Tanzania som jag gästar genomförs på ett hotellresort utanför staden Jinja. Efter att taxibilen sökts igenom av beväpnade säkerhetsvakter och väskorna scannats i hotellreceptionen kommer jag ut till poolområdet och utsikten över Nilen och det gröna runt omkring. Allt är öronbedövande vackert och fattigdomen i det hektiska Kampala är som bortblåst.

När jag anländer har utbildningen redan pågått i över en vecka, och trots fullspäckat schema utan någon ledig dag är deltagarna fortfarande engagerade, nyfikna och hängivna sin möjlighet att delta i utbildningsprogrammet. Under söndagen och måndagen sitter jag med och lyssnar för att känna in hur gruppen är, vilka frågor de ställer och för att träna mina ovana öron på att förstå den väldigt speciella östafrikanska dialekten av engelska. De får lära sig om självledarskap, goal setting, youth participation, härskartekniker och mänskliga rättigheter. Under måndagens pass blir det oroligt bland de tanzaniska deltagarna och till slut står deltagare från oppositionspartierna upp och skriker åt deltagarna från regeringspartiet. Någon citerar konstitutionen och en annan skriker ett annat citat tillbaka. Maggie – en av arrangörerna från Uganda – går emellan och efter mycket skrik lugnar det ner sig. Efteråt förklarar Annika (arrangören från KIC som bjudit in mig) att situationen kopplat till mänskliga rättigheter försämrats drastiskt i Tanzania den senaste tiden, och många människor från oppositionen har dödats. Deltagarnas extrema lojalitet till sina politiska företrädare lämnas inte utanför klassrummet.

På måndag eftermiddag leder jag en workshop om maktstrukturer och intersektionalitet; alltså hur olika maktstrukturer påverkar varandra. Deltagarna blir tilldelade varsin karaktär (t.ex. ”18-årig, Hiv-positiv kvinna i slumområde” eller ”gift, 40-årig man utan utbildning men med ett bra jobb”) och ska sedan definiera karaktärens förutsättningar att ta makt och inflytande i samhället. Jag blir positivt överraskad över hur bra de genomför uppgiften – förra gången jag såg övningen genomföras med motsvarande grupp var insikten om maktstrukturer nästan noll. Eller så skojades övningen bort. I diskussionerna efteråt pratar de om hur bakgrund, kön, ekonomi och utbildning påverkar möjligheten till framgång, och flera av deltagarna berättar om sin egen bakgrund. Många som nått de politiska positioner de gjort är oerhört priviligierade i den östafrikanska kontexten, men några berättar också om tuffa uppväxter och hur mycket de eller deras föräldrar kämpat för att nå dit. Några av kvinnorna har fått barn väldigt tidigt och mer eller mindre betraktats som prostituerade av sitt lokalsamhälle eller sina partikollegor. Det är övertydligt att vägen till makt är extremt mycket tuffare för tjejerna.

På tisdagen berättar jag om ungdomars organisering i Sverige, både inom partipolitiken och i idéburna organisationer. Jag berättar om mitt jobb på Sveriges Elevkårer, hur jag tror att den hundraåriga vanan av demokratisk organisering påverkat den välfärdsdemokrati vi har i Sverige idag och när de frågar hur i hela friden alla har råd att utbilda sig berättar jag att det inte kostar något att gå i skolan i Sverige. Jag berättar om studiebidrag och CSN-lån och alla häpnar. Annika från KIC förtydligar att CSN-lånet alltså inte är till för själva utbildningen – den är redan finansierad av skattemedel – utan för uppehälle under tiden du studerar. Tre personer räcker upp handen och frågar hur de ska göra för att få flytta till Sverige.

Jag berättar om politiska reformer som är på agendan i Sverige just nu och tar upp samtyckeslagstiftning. Kvällen innan har de diskuterat våldtäkt och vad en våldtäkt egentligen är. Någon av männen hade börjat prata om att äktenskap där man ligger med varandra är lyckliga äktenskap och jag undrar för mig själv vad i hela friden det har med våldtäkt att göra.

Jag försöker förklara vad samtyckeslagstiftningen betyder och nästan alla börjar skratta. Vi diskuterar och debatterar och jag förklarar, och även om flera av kvinnorna skrattar till när jag säger ”sex”eller ”sleep with” är det bara männen som kritiserar rätt högljutt. Till slut nöjer jag mig med förklaringen ”basically; if you are not sure the person you wants to sleep with wants to sleep with you; just don’t.” Då applåderar några. Efteråt kommer en av männen fram till mig och säger att han tror att det skulle vara en bra lagstiftning i hans hemland också. ”Seger”, tänker jag och hämtar en kopp kaffe.

I kaffepausen frågar en av männen från regeringspartiet i Uganda om jag är lyckligt gift eller om jag kan tänka mig att flytta till Afrika.

Efter passet om politik och ungdomars organisering i Sverige håller jag ett pass om Maktsalongen. Jag visar bilder på Sara och Sofia, berättar om varför organisationen grundades och vad vi gör idag. Om feminism, intersektionalitet och systerskap. Våra definitioner om vad det betyder och hur vi försöker göra verksamhet som genomsyras av det. En av männen från Tanzania räcker upp handen och frågar varför vi inte gör något för männen också. Det har blivit ett sånt himla fokus på kvinnor nu för tiden och alla tycks glömma männen, tycker han. Någon annan stämmer in. Undrar när kvinnor ska sluta känna sig marginaliserade egentligen. En tredje undrar om Sverige inte redan är jämställt. Diskussionen känns igen från vartenda kommentarsfält till varenda feministisk debattartikel jag skrivit i hela mitt liv. ”Men vi då?!”

”Det är så intressant att det här alltid kommer på tal när jag pratar om feministisk organisering eller behovet av att stärka kvinnor”, säger jag. ”Det spelar ingen roll om jag är här eller i Sverige, men när jag berättar om separatistisk verksamhet är det alltid minst en man som skriker ’men männen då?!’. Men ni pratar bara om det som ett motargument till kvinnors separatistiska organisering. Jag är hitbjuden för att berätta om Maktsalongen, en organisation som grundades av två kvinnor som behövde separatistisk verksamhet och som gjorde analysen att kvinnor på ledande positioner behöver mer backning än män på samma ställe. Om du gör analysen att du behöver en motsvarande organisation är du varmt välkommen att starta en. Men av någon anledning verkar män bara komma på att de behöver separatistiska organisationer när en kvinna berättar att hon leder en.”

Kvinnorna som räcker upp handen ställer frågor om hur mentorsskapsprogrammet fungerar, om vi har planer på att expandera och starta verksamhet utomlands, om vi jobbar extra för att stärka kvinnor i slumområden och om hur verksamheten finansieras.

Efter min eftermiddag har vi ”gender segregated meetings”. Jag sitter med och lyssnar när tjejerna pratar med varandra. Unga kvinnor som i sin vardag aldrig samarbetar över partigränserna; det är inte helt ovanligt att ungdomsförbunden mest används för att starta upplopp och våldsamma demonstrationer under valrörelser. Partilojaliteten är extrem.

Men här sitter de nu i en ring i en hotellobby i Uganda och pratar om systerskap. Det är å ena sidan jätterörande och snudd på vackert, men å andra sidan också otroligt ledsamt att höra diskussionen. Deltagarna blev lovade totalt safe space i det rummet, så av respekt för dem kommer jag inte att berätta något om vad som sades.

När de pratat färdigt frågar Maggie om jag vill lägga till något. Jag är närapå tårögd av alltsammans men biter ihop och lovordar dem med alla superlativ jag kan hitta i mitt engelska ordförråd. ”It is so clear, sitting here with you, that no matter what our male colleagues may tell us; the race just ain’t fair.”

På tisdagskvällen byter jag kontaktuppgifter med flera av tjejerna. Några driver redan olika organisationer för att stärka kvinnor i sina hemländer, andra är sugna på att starta mentorsskapsprogram.

På onsdagskvällen åker jag hem igen. Fem timmar i bil, förbi skjul, röd lera, skrattande barn, getter, gröna kullar och den hjärtskärande fattigdomen i det hektiska Kampala.

På torsdagsmorgonen skriver jag färdigt det här inlägget, från ett café på flygplatsen i Amsterdam. Mina fingrar är flottiga från en croissant och en cappucino som kostade 20 euro.

På lördag är utbildningsprogrammets sista dag och då åker deltagarna hem till sig, för att fortsätta försöka förändra sina hemländer i rätt riktning. För demokrati, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Några kommer tyvärr att sugas in i det korrupta maskineriet som är politiken, men några kommer att flytta berg.

Jag åker hem tacksam över mina flottiga 20-euros-croissant-fingrar och uppfylld av känslan att systerskapet är globalt. Att ojämställdheten är olika ojämn men ändå påtaglig överallt.