Ja du Åke, såhär tänker vi om representationen i riksdagen

Precis i början av valrörelsen skrev vi en debattartikel om att det nu var sista chansen innan det gått 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, att rösta fram en numerärt jämställd riksdag. Nu har det – 97 år efter de första kvinnorna fick avlägga sina riksdagsröster – varit val, och valresultatet är färdigräknat. Riksdagens 349 mandat är fördelade och vi har – återigen – en riksdag som består av fler män än kvinnor.

I lördags fick Maktsalongen ett mail från en man vid namn Åke. Han låter meddela att han är ”ytterst intresserad av jämställdhet” och nu vill ha svar på, efter att ”Linn Svansbo konstaterat i ett SVT-debattinlägg (…) att det går bakåt med jämställdheten vad gäller könsfördelningen av våra riksdagskandidater”, vad vi tycker vore en rimlig könsfördelning. Han hänvisar till miljöpartiets riksdagsgrupp där majoriteten av ledamöterna är kvinnor, och undrar om vi inte tycker att det också är fel. Åke vill ha en seriös förklaring om numerär representation och när vi egentligen planerar vara nöjda med könsfördelningen i maktens korridorer.

Så. Här Åke, och alla med honom som undrar, kommer en seriös förklaring om numerär jämställdhet och representation.

Jag tycker det vore toppen om det, såhär närmre 100 år sedan kvinnors rätt att rösta klubbades igenom, kunde bli numerär jämställdhet i Sveriges riksdag åtminstone en gång. Jag skulle inte vara nöjd med jämställdhetsarbetet i samhället och världen för det, för i det bor betydligt fler saker än numerär jämställdhet och kvinnors representation i Sveriges riksdag. Vi behöver naturligtvis jobba på alla möjliga fronter för att nå ett jämställt samhälle, och jämställdhet kan inte bara mätas som pinnar på en talartidslista, eller stolar i ett styrelserum. Men – jag tror inte att det är en slump att männen alltid (alltid!) varit i majoritet i riksdagens kammare. Eller, för den delen, i styrelserummen. Jag anser dessutom att de kvinnor som representerar Sveriges olika partier i riksdagen, är betydligt mycket mer än sitt kön i minoritet. Deras jobb är att representera politiska idéer, ideologier och visioner. Men det är viktigt att dessa idéer, ideologier och visioner – oavsett vilka de är – också får representeras av kvinnor, även om det inte enbart är så vi mäter framgångar i jämställdhetsarbetet. Grejen med numerär jämställdhet är nämligen att det är ett medel för jämställdhetsarbetet, och inte ett mål.

Denna något oskarpa bild från SCB visar hur representationen i riksdagen sett ut sen kvinnor fick rösträtt. De två senaste valen finns inte med, men efter 2014 var 43,6% kvinnor och nu blev 46% kvinnor. 

(Jag gör för övrigt samma analys när det gäller andra grupper som är underrepresenterade bland beslutsfattare, men nu är vår uppgift i Maktsalongen att ägna oss åt arbetet kopplat till just kön som maktstruktur.)

Om vi gör analysen att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp – vilket vi i Maktsalongen gör – ser vi också att kvinnors representation är viktig för att kunna rucka på den obalansen. Samhället kommer inte av sig självt att bli jämställt, bara för att hälften av Sveriges riksdagsledamöter är kvinnor – men vi tror att samhället har bättre förutsättningar att bli jämställt snabbare, om kvinnor åtminstone får vara med och fatta beslut om det i lika stor utsträckning som män.

Därför tycker jag inte heller att det är ett samhällsproblem att riksdagens minsta parti har fler kvinnor än män bland sina riksdagsledamöter. Min samhällsanalys – att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp – står fast, även om den numerära fördelningen tycks vara omkastad i ett parti med 4,41 % av riksdagsrösterna.