Han som stressen tog sönder

Jag kan inte påstå att jag tidigare har haft någon jättestark relation till Tim Bergling a.k.a Avicii. Jag har haft med ”Wake me upp” länge på min träningslåtlista, eftersom den har ett tempo som passar mitt springtempo perfekt, men i övrigt har jag ingen relation till honom eller hans musik. Därför hade jag inte heller haft anledning att se dokumentären om hans artistskap. Men efter hans tragiska död förra veckan, som vi fortfarande inte vet (eller vill spekulera i) vad den beror på, så gjorde jag som så många andra: jag kollade på dokumentären.

Dokumentären visar i början en person som är full av passion och glädje för det han gör  men som sakta men säkert bryts ner och mår allt sämre av det höga tempot. Vi får se hur han gör över 800 spelningar på sex år. Vi får se hur han är hela tiden omgiven av personer som pushar honom, som vill att han ska göra mer. En spelning till, en intervju till, en låt till. Han får en inflammation i bukspottskörteln som leder till enorm smärta, sjukhusvistelser och inställda spelningar. Påväg från sjukhuset efter hans första sjukhusvistelse, när Tim är så uppenbart borta pga all smärtstillande medicin, frågar en av hans medarbetare om han kan tänka sig göra ett gäng telefonintervjuer inom två timmar för att visa allmänheten att han är frisk och tillbaka. Tim säger om och om igen i dokumentären till sina medarbetare hur han inte vill göra vissa saker, vill ställa in, vill boka av. Han försöker dra i nödbromsen, men de runt omkring honom fortsätter pusha honom. Alldeles för många verkar se honom som en påse pengar istället för en människa. Och sakta men säkert tynar han bort.

Vi vet ännu inte varför Tim dog. Men en sak som blir så smärtsamt tydligt i dokumentären om delar av Tims liv är hur det kan se ut när unga människors hälsa kommer i andra hand. På första plats ligger något annat, i Tims fall var det musiken, i någon annans fall kanske det är styrelsearbetet. Det blir också så smärtsamt tydligt hur det som ska vara det roligaste han vet, att få ägna sig åt musik, istället blir en källa till stress och ångest. Det är en erfarenhet vi är alldeles för många som delar.

Det finns många tankar en kan få med sig från dokumentären, men den som stannar hos mig är denna: låt ingen någonsin mer behandla en ung (eller gammal för den delen) människa som Tim behandlades, oavsett vad det högre syftet eller hur stora pengarna är. Det är redan alldeles för många som drabbats av det Tim drabbades av, även om det inte finns dokumentärer om deras liv.

Se hela dokumentären, Avicii: True Stories, här.