Gör vi feminismen för enkel?

Jag är feminist. Maktsalongen är en feministisk organisation. Att fundera över feminism, vad det egentligen är och hur vi ska nå feminismens mål – ett jämställt samhälle – är en del av mitt jobb. Och det har jag gjort, funderat över feminism. I den förra stora feministiska vågen vi hade i Sverige, i samband med valet 2014 då alla var feminister och ville prata om feminism, så gjorde vi feminismen enkelt. Vi sa att “feminism is the radical notion that women are people”, “girls just wanna have fundamental rights” och “feminist: a person who believes in the social, political and economic equality of the sexes”.  Vi sa allt det för att vi ville skapa en bred rörelse, för att kunna skapa verklig förändring. Allt det vi sa är såklart sant, men samtidigt: var det på något sätt radikalt eller ens utmanande?

För ungefär 1,5 år sen lästa jag boken Därför är jag inte feminist – ett feministiskt manifest av Jessa Crispin. Jag och några av mina smartaste feministkompisar körde bokklubb och pratade om hur vi alla började tröttna lite på feminismen för att den, i ambitionen att bli mer inkluderande och med förhoppningen att på så sätt nå längre, hade blivit för platt och för enkel. Ingen av oss kände att vi riktigt gick igång på det. En av dessa smarta feministkompisar var Nina Åkestam som i höstas kom med boken Feministfällan. Precis som Crispins bok handlar den om att vara lite trött på rörelsen som vi egentligen brinner för mest av allt, just för att den blivit lite platt.

En av de saker som jag är mest trött på, och som både Crispin och Åkestam lyfter i sina böcker, är hur feminist har blivit något en säger att en är snarare än att vara en handling som en gör. I ambitionen att vilja få genomslag för rörelsen så har vi låtit alla bli feminister, som att det är en klubb du får vara med i bara du säger att du vill vara med. Hur du sedan agerar spelar inte direkt någon roll. Men är det verkligen feministiskt att som politiker kalla sig feminist men bedriva en politik som inskränker på kvinnors rättigheter och möjligheter? Är ett företag feministiskt för att de skriver “Radical feminist” på sina produkter, oavsett vilka arbetsvillkor som den (ofta hon) som sytt produkten har? Är det feministiskt att som man säga att en är feminist, men sedan gång på gång ta makt och utrymme på bekostnad av kvinnor runt omkring honom? Kan en verkligen få komma undan med i stort sett vad som helst, så länge en kallar sig för feminist?

Jag älskar att feminismen har som ambition att vara inkluderande, men inte när det sker på bekostnad av innehållet. Samtidigt som feminismen har blivit mer inkluderande har den också blivit mer intersektionell och därmed bättre på att se de många maktordningar som begränsar oss, förutom bara kön. Det är både helt nödvändigt och fantastiskt att det har skett. Jag vet inte om det ena hade kunnat ske utan det andra. Men givet där vi är idag tror jag inte att feminismen måste vara lite platt och uddlös för att vi ska få plats med intersektionaliteten.

Att kalla sig för feminist kan inte få vara ett frikort som gör att en får bete sig hur som helst. Förut tyckte jag att det var extremt viktigt att alla kallade sig feminister, men jag tycker nog inte det längre. Jag bryr mig faktiskt rätt lite om vad någon kallar sig. Vad jag däremot verkligen bryr mig om är hur människor agerar. Och något som jag blir väldigt upprörd över är när människor kallar sig feminister, men gömmer sig bakom det för att kunna agera ofeministiskt.

För att nå feminismens mål måste vi agera, inte bara prata. Ingen av oss vet hur ett jämställt samhälle ser ut för det har aldrig funnits ett sådant. Därför kan vi inte säga att feminismen är enkel. Därför kan vi inte göra den mindre än vad den är. Det ska såklart inte innebära att en behöver vara doktor i genusvetenskap för att få kalla sig feminist, tvärtom! Teorierna behöver bli mindre viktiga och agerandet ta dess plats högst på agendan.

Jag är en av alla de som har försökt göra feminismen enkel i ambitionen att få med alla på tåget, men vi kommer aldrig få med alla. För jämställdhet är radikalt. Stort, kanske till och med omöjligt för oss att greppa. Det kommer aldrig kunna bli något vi uppnår genom det vi skriver “feminist” på en tröja. Att vara feminist handlar om att göra normbrytande och ibland obekväma val. Det handlar om att stå upp emot och försöka förändra det patriarkala samhälle vi alla är födda in i. Det handlar om att försöka agera för att skapa en värld vi inte ens kan tänka oss hur den skulle kunna se ut. Ändå tror jag det är precis vad vi behöver göra. Ingen kan göra allt. Det finns inga perfekta feminister (jag är absolut ingen perfekt feminist) och det är kanske inte heller det viktigaste. Det viktigaste är att varje gång som vi kan och orkar så försöker vi göra vad vi kan för att skapa ett mer jämställt samhälle. För det är så vi når feminismens mål, inte genom en ny, snygg tröja.