Gästagrammare om #nollvision

Sedan boken Stress och motståndskraft lanserades och sedan vi startade initiativet #nollvision mot utbrändhet har vi under ett par dagar lånat ut vårt Instagram-konto. De som fått låna kontot är Hanna Lindquist, Alva Dahn, Amalia Holm Bjelke, Seher Yilmaz, Silvia Kakembo och Helena Frieberg. Alla har varit adepter eller mentorer i Maktsalongens nätverk. De har under sex dagar berättat om hur de hanterar stress, hur de ibland har vart lite för nära väggen eller varför de ser att det behövs en #nollvision mot utbrändhet i det unga civilsamhället. Här samlar vi lite av allt det bra som de delat och skrivit, gå in på vårt Instagram-konto för att se allt.

Skärmklipp 2015-10-01 13.22.06

Det här är en bild på Hanna mitt under förra årets valrörelse. Hanna skriver klokt att ”kombinationen av att älska det man gör, gilla att ha många bollar i luften och ha svårt att säga nej är farlig.” För att kunna hantera detta tycker hon att det är viktigt att våga ställa krav, även om en är ung och ideellt aktiv. Hanna skriver också om svaghet. Att det är viktigt att inte alltid behöva vara stark. Att vi måste bygga organisationer som inte kräver att en alltid är på topp. Hennes avslutande tankar är stress får ” aldrig bli den enskildes egna ansvar och börda att bära. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för en #nollvision.”

Skärmklipp 2015-10-01 13.33.10

Alva börjar sin Instagram-dag med att berätta om när hon försökte vara tre personer, ha tre roller, på samma gång. Hur det var omöjligt och att hon glömde bort att hon var trött, hungrig och kissnödig. Så hon lämnade bort en av rollerna. Trots detta, att hon alltså fortfarande hade två roller som egentligen krävde två personer för att klara av, kände hon ett behov av att förklara sig. Men sen bestämde hon sig för att skita i skulden och istället fokusera på att vara så bra hon bara kunde. Alva berättar sedan att hennes stora rädsla är att framstå som du eller opåläst. Därför läser hon mycket, kollar på debatter. Hon tipsar om papperkalender för att få bättre koll och appen Asana för att fördela arbetsuppgifter i en styrelse eller arbetsgrupp.

”Civilsamhällets kvinnor bär civilsamhället på sina axlar, medan de själva går på knäna.” Kvinnor i civilsamhället gör så stor skillnad och systerskapet är något av det som alltid fått Alva att klara det hon vill. Men hon uppmanar oss att komma ihåg att det är hela organisationens ansvar att alla i organisationen kan brinna utan att brinna upp. ”Tillsammans kan vi stötta varenda liten eldsjäl, tills flera tusen eldar brinner.”

Skärmklipp 2015-10-01 13.40.20

Amalia börjar med ett viktigt statement: ”Stresstålighet är individuellt. Ju tidigare vi greppar det desto bättre för alla i vår omgivning.” Vi klarar helt enkelt olika mycket stress och för att se till att alla i organisationen ska må bra borde vi utgå från vad olika personer klarar av snarare än att det ska vara millimeterrättvist. Amalia skriver också om stress som drivkraft och hur svårt det kan vara att balansera mellan stress som positiv drivkraft och något som skadar och förstör, framförallt när en leder andra. Att lägga korten på bordet, att hjälpa andra att styra upp situationen och att vara ärlig är hennes bästa tips. Avslutningsvis tycker Amalia att vi måste prata mer om stress, och då inte om hur dåligt vi eventuellt sover utan prata om det på riktigt.

Skärmklipp 2015-10-01 13.45.28

Seher börjar sin dag med att visa en bild på hennes bettskena, en ständig följeslagare. När hon första gången blev ordförande blev stressen nästan för mycket och hon fick börja gå till en coach. Där och då lärde hon att ge sig själv beröm för både stort och smått, att bli snällare mot sig själv och att formulera sånt som gnagde i henne för att det skulle sluta kännas omöjligt. Hon berättar om hur viktigt det är för henne som ledare att inte skapa en kultur där stress är norm och där det inte är coolt eller finns ett egenvärde i att jobba mycket. Något som hon just arbetar med är att tänka på kvalité och energi istället för kvantitet och tid. Hon övar också på att det ska vara okej med nederlag och tänker ofta ”vad är det värsta som kan hända?”. Ofta är det inte så farligt. Seher avslutar med att säga att ”det viktigaste för mig i mitt liv är saker som att min partner är vid min sida, att min familj mår bra och att jag är sann mot mig själv. Det gör att jag inte behöver oroa mig så mycket för vad andra tycker, för jag har bestämt mig för att jag tycker att mina beslut är rätt och det enda som spelar någon roll egentligen. ”

Skärmklipp 2015-10-01 13.51.26

Under sin dag på Maktsalongens Instagram-konto fråga Silvia personer hon möter om deras tips, tankar och råd när det kommer till stress. Hennes eget tips är att prioritera bort saker som Instagram och Twitter men att hon just denna dag gör ett undantag från den regeln. Av hennes klasskompis får hon tipset: ”Lägg bort telefonen, träna, ta en kopp te. Det handlar om att lägga bort saker som pockar på ens uppmärksamhet.” Hennes förra chef tycker att  ”chefer, styrelse och ledningsgrupp (de som bestämmer) måste förstå och verkligen tro på #nollvision, alltså på allvar tro att det är bättre att anställda och ideella jobbar hållbart och långsiktigt snarare än mycket och kortsiktigt. Annars kan man lika gärna lägga ner.” En annan brukar tänka ”kommer någon att dö om jag tackar nej eller låter bli att göra det här? Nehe, då hamnar det längre ner på priolistan.” Silvia avsluta sin dag med uppmaningen  ”du är inte ensam, du behöver inte göra allt själv- hitta dina brudar och förena er!”

Skärmklipp 2015-10-01 13.56.33

Sist ut i gästagrammandet är Helena. Helena berättare om ”hösten 2013. Jag slutade komma upp på morgonen, slutförde inga uppgifter, dök inte längre upp på avtalade tider och lusten att göra det jag tidigare älskar var bortblåst. Jag hade innan det haft 100 resdagar på 120 arbetsdagar, min lägenhet var i Göteborg, kontoret i Stockholm men jag bodde mest i en resväska och på Sveriges järnvägar. Jag hade fram tills dess bara mätt mitt värde i min prestation, om jag inte gjorde mer var det ingen som såg mig eller uppskattade mig.” Helena berättar vidare om hur provocerad hon blir av att för få tar stress på allvar. Hon sätter också fingret på något väldigt viktigt, nämligen att förstå vad som är viktigt för en själv, även i perioder när det är mer att göra. För Helena är det sömn, listor (för att ha saker på papper istället för i huvudet), hennes fritid (och då framförallt rollen som ledare för ett gäng truppgymnaster), att ett nej alltid är ett nej och att det är viktigt att visa uppskattning.

Världens största tack till Hanna, Alva, Amalia, Seher, Silvia och Helena. Tack för att ni så öppet och modigt delat med er av era liv och tankar. Nu fortsätter vi jobba tillsammans för en #nollvision mot utbrändhet!