Backabrev #1: Fler måste ingipa

När jag står för att betala min nya cykel och ett extra lås så tittar försäljaren på mig, uppifrån och ner, och frågar om jag gått ner i vikt sedan jag var i affären sist? Jag säger nej, men han insisterar och tycker att jag ser smalare ut. Och snyggare, såklart.

Det finns många anledningar till att jag tycker att försäljaren betedde sig både osmakligt och oprofessionellt men jag kom inte på något annat sätt att reagera där och då än att obekvämt försöka släta över övertrampet. När jag kom hem skrev jag istället kort och gott vad som hänt på Facebook. För detta fick jag stöd av några personer innan en manlig bekant kommer in i tråden och tycker att jag borde “ta det som en komplimang”. Jag funderar på vad jag ska svara men känner mig mest trött och irriterad av detta osynliggörande av min upplevelse.

Det är här det händer. Ingripandet av andra, backandet av min rätt till min upplevelse. Jag behöver inte vänta många minuter innan tre av mina vänner är inne i kommentarsfältet och bemöter både denna första kommentar och de följande. Påtalade av att folk bara “bryr sig om ens hälsa” när de påtalar vikt bemöts och ifrågasätts. Försvaret av BMI som hälsobegrepp utvecklas och förkastas med logiska argument. När diskussionen kommer in på den manlige bekanten faktiskt “föredrar mulliga kvinnor” förklaras det sakligt men bestämt att ingen bryr sig om hans preferenser och han bör inte värdera kvinnors kroppar utifrån sina preferenser.

Genom diskussionen kunde jag bara luta mig tillbaka och känna mig bekräftad i min känsla av obehag när mina vänner utbildade min bekant och andra läsare i hur språket bidrar till en normalisering som förstärker hets, stress och förakt kring kroppar. Eller vänner och vänner, vissa av dem har jag inte pratat med på flera år. En annan som slänger in en stöttande kommentar är en f.d kollega som jag aldrig stått nära. De som ingriper har varierande ålder, kön och bakgrund – det som är gemensamt är att de är där för att ingripa när jag blir utsatt. .

Vi behöver inte ta ställning till huruvida jag hade rätt eller fel, det räcker att backa min rätt till min upplevelse men i fallet ovan var det så bekräftande att det även förklarades VARFÖR försäljaren gjorde fel. Då jag kunde tysta de inre rösterna som sa att det nog var jag som var överkänslig eller att överdrivet kritisk, förklaringarna och ifrågasättandet av min bekant var minst lika viktigt för att stärka mig som att utbilda honom.

Det är den sortens samhälle jag vill ha, ett samhälle där andra ingriper när någon blir utsatt för kränkningar, osynliggörande, hot eller diskriminering. Den som blir utsatt har nog med att hantera det, den ska inte behöva försvara sig själv. Därför tränar jag civilkurage och därför försöker jag ingripa när jag ser att andra blir utsatta – jag vet hur fantastiskt skönt det är att inte behöva stå själv och jag tycker det är rimligt att ingen ska behöva bemöta förtryck själv.

TESSAN NORDEMAN
Civilkuragetränare på Vardagens civilkurage Växjö
En av kvinnorna i Maktsalongen Växjö som varit med och tagit fram Backamanifestet

Hur backar vi varandra mot hot, hat och diskriminering? Det handlar #Backabreven om!
Skriv ditt eget brev och posta under #Backabreven!