Finns ”kvinnligt” ledarskap?

Finns det skillnader mellan det som, enligt mig, slarvigt kallas för manligt och kvinnligt ledarskap? Finns det något i vårt biologiska kön eller vår könsidentitet som gör oss till olika ledare? Är det ens relevant att prata om mäns ledarskap och kvinnors ledarskap som två olika fenomen?

För det första tycker jag att det är dags att sluta prata om manligt och kvinnligt ledarskap. Kvinnligt och manligt är adjektiv, alltså något som är beskrivande av en egenskap eller hur något är, inte något som vi är, medan man och kvinna är substantiv, som snarare betecknar specifika personer, namn platser m.m (obs: grammatik är inte min starkaste sida, så om detta inte är 100% korrekt ber jag om ursäkt till alla svensklärare/språkfascister där ute). Både män och kvinnor kan ha det som vi kodar (alltså ser som/upplever) som ett kvinnligt ledarskap, precis som de kan ha det vi kodar som ett manligt ledarskap.

Men okej, tillbaka till mäns och kvinnors ledarskap. Finns det egentligen några skillnader? Nej, jag tror inte att det. Jag tror att det finns lika många sorters ledarstilar som det finns ledare och jag tror inte att kön behöver spela så stor roll i hur vi är/vill vara som ledare. Det jag tror skiljer sig åt är inte ledarna, utan följarna.

I vårt samhälle finns olika förväntningar på män och kvinnor. Självklart påverkar det vårt ledarskap i organisationer och företag. När kvinnor som är tydliga och raka beskrivs som isdrottningar eller får epitet som bitch klistrade på sig så påverkar det hur många väljer att vara ledare. Jag har själv gjort det; ändrat min ledarstil för att passa bättre för omgivningens krav och förväntningar. För att få fram min agenda har jag ibland valt att vara ödmjuk istället för rak, eftersom jag vet att det tyvärr funkar bättre.

Lena Olving, tidigare vice VD på Saab AB och nu VD och koncernchef för Micronic Mydata, brukade under mötena med Saabs ledningsgrupp sjunga ”Lilla snigel” några varv i huvudet innan hon valde att berätta hennes idéer eller åsikter. Hon hade märkt att om hon direkt sa vad hon tänkte så mötte hon stort motstånd, men om hon väntade ett tag så fick hon bättre respons. Så hon valde att anpassa sig till de knäppa förväntningar som finns på kvinnor för att kunna få fram sin agenda. Och jag förstår henne. Det är lätt att skuldbelägga enskilda kvinnor för att de inte gör allt de kan för att förändra normerna, men ibland måste en faktiskt också fokusera på det som egentligen är ens jobb. Och jag tror att de flesta gör så gott de kan för att samtidigt, när det är möjligt, att ändra lite normer längs vägen.

Så, jag tror inte så mycket att det finns ett ledarskap för män och ett annat för kvinnor. Jag tror att det skapas av de som ledarna ska leda och jag tror att kvinnor som är ledare anpassar sig längs vägen. Så om vi vill förändra detta tror jag inte att det är så mycket upp till dig som ledare, utan snarare till dig som följer.

SARA HARALDSSON

Maktsalongens generalsekreterare