Ensamt på toppen

Skärmklipp 2015-10-14 14.11.36

Foto: Caroline Tibell

Seher Yilmaz är ordförande för Rättviseförmedlingen. Förutom det har hon också i två omgångar varit mentor i Maktsalongens mentorskapsprogram och hon var en av de som gästagrammade för Maktsalongen i samband med lanseringen av #nollvision. Idag skriver hon i en krönika i tidningen Chef om hur det kan vara att som ledare vara ensam på toppen och hur onödigt det är. Läs hela Sehers krönika nedan.

”När jag var 16 år satt jag i den nationella styrelsen för Sveriges Elevkårer. På ett av våra möten skulle vi diskutera huruvida vi kunde avsätta pengar till organisationens ordförande för att hon skulle få gå till en ledarskapscoach under ett år.

I sin argumentation beskrev hon ordförande­skapet som att sitta helt ensam i en berg-och-dal-bana som man varken kunde styra över själv eller kliva ur. Som ledare var man tvungen att sitta kvar, både uppför backarna men också när det gick utför.

Jag förstod inte. Ingen i styrelsen gjorde det för ingen av oss hade haft ledarskapets ansvar vilande på våra axlar. Vi avslog hennes önskan och hon blev oerhört besviken, vilket hon ut­­tryckte tydligt för oss.

Vi fick dåligt samvete, vilket inte är bästa grunden att utgå från för att fatta nya beslut, men det gjorde i alla fall att vi ändrade oss. Och tur var väl det. För två år senare var det jag som var ordförande.

Som nytillträdd bad jag om samma ledarskapsstöd. Jag beskrev berg-och-dal-banan och la till att det blåser snålt på toppen. Därför behöver man ett stöd, någon att luta sig mot. Som tur var fick jag under mina två år som ordförande endast uppleva den snåla blåsten en gång. Då fanns mitt stöd där. En person som jag kunde ringa när jag som 18-åring vaknade upp med blodsmak i munnen för att jag under stressen hade bitit så hårt på min bettskena att det faktiskt blödde.

Sedan dess har jag arbetat på pr-byrå och sett ledare för organisationer stå i den där hemska, ensamma blåsten. Jag har varit med om att det stormat kring människor i min omgivning. Det har lärt mig att lägga till en mening efter det där om att det blåser snålt på toppen. Nämligen att det är när stormen lagt sig som man lär sig vem ens riktiga vänner är.

När ni läser denna krönika har jag hunnit gifta mig, vara på härlig smekmånad och fullständigt andas ut. Men våren var tuff.

Missuppfattningar om vår verksamhet ledde till en visklek som vi till en början inte kunde styra över. Det varade inte särskilt länge och diskussionerna höll sig främst till några bloggar, ett antal artiklar och några tweets. Egentligen inget farligt eller som vi inte kunde överleva. Men i en tid då debattklimatet blivit allt hårdare, tog det på våra krafter. Och det var också efter den perioden som det blev tydligt vilka som stod upp för oss.

Det fanns de i mitt nätverk som inte ville lyss­­na på sanningen. De som trampade på min allra ömmaste punkt, som sa att jag inte levde upp till min företrädare på Rättviseförmedlingen.

Men det fanns också de som ringde, frågade hur de kunde stötta, de som mötte upp efter en lång dag för ett glas och nervarvning. Och alla de som jag inte känner som mejlade och twittrade hejarop. Alla de som påminde om att vi har ett helt gäng som åkte i berg-och-dal-banan tillsammans. Det var de som såg till att jag som ledare vågade sträcka på mig. Som gjorde att jag lossade mitt krampaktiga grepp och lyfte armarna ovanför huvudet för att skratta på vägen neråt.

Att vara ledare kan ibland kännas ensamt. Genom mina år som ordförande har jag verkligen lärt mig vikten av att ställa upp för och lita på människorna i mitt nätverk. Inte minst när det stormat kring dem, för det är då man behöver sina vänner som mest.”

Seher Yilmaz, 
ordförande Rättviseförmedlingen.