En armé som backar varandra

”När vi var på första träffen så kom alla mentorer. Vi visste ju inte vem vår mentor skulle bli, men vi visste att mentorerna visste vem som skulle bli deras adept. Så hela dagen gick vi runt nervöst och undrade vem vår mentor skulle bli. Jag blev jätteglad när jag fick Seher, men sen blev jag direkt nervös. Seher var så himla cool, tänk om hon skulle bli missnöjd att hon fått mig?”

Jag träffar Bim Eriksson och Seher Yilmaz på ett café. Och ja, bebis-Maud är också med, men eftersom hon bara är fem månader tillför hon inte jättemycket till samtalet.

Bim gick mentorskapsprogrammet 2013 och Seher var hennes mentor. Då satt Bim i styrelsen för SSU Stockholms län, var vice ordförande i Kulturnämnden i Botkyrka och pluggade grafisk design och illustration på Nyckelviksskolan. Seher hade varit ordförande för Sveriges elevkårer, suttit i styrelsen för Grön ungdom och varit ordförande för LSU – Sveriges ungdomsorganisationer. När hon var mentor åt Bim jobbade hon som konsult på PR-byrån Prime, men i slutet av året blev hon ordförande för Rättviseförmedlingen.

På bilden syns Seher som föreläser och Bim som signerar sin bok.

De brukade träffas på ett creperi vid Slussen i Stockholm. De pratade om många saker, men ofta handlade det på ett eller annat sätt om en sak: att våga skita i saker och veta att allt löser sig ändå.

”Vi pratade om att det är okej att sluta om det blir för mycket. Det är okej att inte ställa upp, att hoppa av och att inget kommer rasa ihop då. För ingen är oumbärlig och ingen har ansvar för hela organisationen. Då är det organisationen som det är fel på, inte personen” säger Seher. Bim fyller i med att ”killar gör saker halvdant hela tiden och lyckas ändå. Så det är nästan aktivistiskt att inte göra allt perfekt.”

Seher säger att Bim då var som många andra tjejer, en person som trodde att allt hängde på henne och att allt skulle gå sönder om hon misslyckades med något. Men hon menar att Bim var väldigt cool och det var väldigt många andra som också såg det. Problemet var att de som var allra närmast henne i organisationen inte såg det och det slet väldigt hårt. ”Man pushas så hårt att det är som att ens hud skavs av. Tillslut blir det inget konstigt att komma på möte klockan två på natten om någon säger åt en att göra det” berättar Bim.

Bim säger att en av sakerna hon lärde sig av att ha Seher som mentor var att våga säga att en vill göra saker, men samtidigt ställa krav. Inte bara tacka ja för att en smickrad, utan göra det en själv vill göra. Och att säga att en vill, även om det inte riktigt är okej i många organisationer, framförallt inte som kvinna.

Seher tycker att hon lärde sig mycket av att vara Bims mentor. ”Det är lättare att ge råd än att själv leva efter dem, men genom att upprepa dem gång på gång blev det också lättare för mig själv att landa i dem. Det är en av de saker som är så häftiga med Maktsalongen, att det inte är så stor åldersskillnad mellan mentorer och adepter, för det en säger till adepten är också rätt nära sig själv.” 

En bild från Bims bok. 

Idag har Bim inga politiska uppdrag kvar, utan jobbar heltid som författare och serietecknare. Men hon tycker att det hon lärt sig i Maktsalongen fortfarande hjälper henne. ”Det är så kul att se att mentorskapsprogrammet funkar för andra saker också, i fler sammanhang än i organisationer. Att jag kan göra de saker jag gör nu, det kommer från det jag lärt mig genom mina uppdrag. Kulturbranschen och organisationer är inte så olika egentligen, en förväntas hela tiden vara tacksam för att få uppdrag och bli tillfrågad. Men nu vågar jag förhandla och känner att jag har ett mentalt fuck off-kapital. Organisationer är en bra överlevnadskurs. Idag är jag inte så ängslig, utan tackar ja till saker jag inte gjort förut eftersom jag tror att jag kan klara det och att om jag skulle misslyckas så är inte det så farligt.”

Seher säger att hon är stolt över Bim. ”Det är superkul att se vart Bim är idag och vet att jag har varit en liten del av hennes utveckling. Så tror jag alla mentorer känner.”

Det Seher har fått med sig från att vara mentor i Maktsalongen är vetskapen om hur många vi är som backar varandra. ”Om något händer så vet jag att det finns en hel armé från av coola kvinnor från Maktsalongen som kommer finnas där i vått och torrt. Det är en trygghet att veta att om jag skulle behöva så skulle de alla kliva fram och backa mig.”

Vi fortsätter prata. Om uppdrag vi haft, utmaningar vi stått inför, sånt som vi är stolta över att vi klarat av – helt enkelt sånt som vi brukar prata om i Maktsalongen. Att vara ledare i en organisation kan vara riktigt svårt, men en kommer alltid ut starkare på andra sidan. Och under den tiden så finns nätverket i Maktsalongen där, med sin armé av kvinnor som backar en.

Ps. Du har väl inte missat att den fram till den 3 december går att söka till Maktsalongens mentorskapsprogram 2018? Läs mer här!