Efter 10 år kom ett mail

För 10 år sedan satt jag i styrelsen för en nationell ungdomsorganisation. Året innan hade varit ett helvete som slutade med att min styrelse inte fick ansvarsfrihet och att jag inte blev omvald, men det är egentligen inte det jag tänkte berätta om. Jag tänker berätta om vad som hände under året som följde och hur det ledde till att jag för några veckor sedan fick ett mail.

Efter att jag inte blev omvald fick jag i uppdrag av den nya förbundsstyrelsen att ta fram ett förslag på ett nytt politiskt program för organisationen som skulle läggas fram som styrelsens förslag vid nästa kongress. En person i styrelsen utsågs att göra detta arbete tillsammans med mig. När vi satt igång med arbetet hade jag egentligen sämst förutsättningarna för att göra ett bra jobb. Jag var helt sönderarbetad. Jag kände mig helt vilsen eftersom organisationen jag hade arbetat så hårt för hade behandlat mig så illa. Samtidigt ville jag visa alla att de hade haft fel. Att de borde ha gett min styrelse ansvarsfrihet för att vi var så bra. Att kongressen hade fattat ett korkat beslut när de inte valde om mig. Jag skulle skriva det bästa politiska program organisationen någonsin hade skådat.

Jag hade ett år på mig. Jag gick i trean på gymnasiet och gjorde detta till mitt projektarbete, vilket gjorde att jag fick massa extra tid att lägga på arbetet. Jag planerade upp en rejäl process över hur arbetet skulle gå till. Min nya partner in crime hetter Victor. Han var nyvald i förbundsstyrelsen och skulle vara styrelsens öron, ögon och röst i arbetet. Ramarna var fria och det var jag och Victor som skulle jobba ihop. Eftersom Victor bodde i Göteborg blev det många X2000-resor för oss fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg. En grupp av medlemmar utsågs för att vara ett utskott som skulle komma med input. Vi gjorde research, formulerade nuläge och vision, diskuterade, debatterade och skrev så att fingrarna blödde. På vårvintern la vi fram ett förslag som antogs av styrelsen som deras proposition och vi firade med en blöt mojitokväll på Baba Sonic. Programmet antogs av kongressen efter några mindre ändringar och strax därefter lämnade jag organisationen.

Klipp fram 10 år i tiden, till för några veckor sedan. Jag får ett meddelande på Messanger och ser att det är från Victor. Lite otippat, eftersom vi knappt hörts senaste åren och sågs sist på en väns begravning för tre år sedan. Jag öppnar meddelandet. Meddelandet är en upprättelse. Ett tack. Ett erkännande av mitt arbete. Ett erkännande från Victor att jag drog det stora lasset, men han fick minst lika mycket, om inte mer, credd för arbetet. Han var den som var officiellt ansvarig, medan jag var den som tog ansvar. Han skriver: ”Mitt feministiska uppvaknande har varit en brokig och spretig resa men jag insåg idag att jag aldrig nånsin ens sagt till dig att jag sett och förstått, om än i efterhand, några delar av det löjliga missgynnandet av dig (…)”

OBS profilbilden föreställer inte den riktiga Viktor

Jag älskade att jobba med Victor. Jag minns vårt gemensamma arbete med långa Skype-samtal, skrivande på tågresor, litervis med kaffe på caféer i Göteborg med glädje. Det var vi mot världen och vi gjorde ett grymt jobb. Men jag delar hans bild. Jag gjorde en majoritet av jobbet och han fanns med som min stöttepelare. Men utåt var vi jämbördiga eller kanske inte ens det. Att det blev som det blev var inte Victors fel. Självklart hade det gjort skillnad om han för 10 år sedan hade belyst detta, men jag fattar att han inte fattade. Jag vet inte riktigt om jag heller gjorde det. Vi jobbade i en organisation som skulle vara ung, rolig, kreativ och som jobbade för allas lika rättigheter, men som, när jag ser tillbaka på den, var en extremt patriarkal organisation. Männen hyllades medan kvinnorna i mångt och mycket drog det stora lasset. Det fanns såklart individuella undantag, men i stort såg det ut så.

Min berättelse om det som hände för 10 år sedan är långt ifrån unik. Victor uppvaknade 10 år senare är långt ifrån unikt. Och även om bättre är sent än aldrig så är ju tidigare desto bättre. Jag tänker på alla de unga kvinnor som idag sitter i precis samma sits som jag gjorde och som om 10 år kanske kommer få ett mail. Men jag hoppas att det inte dröjer 10 år. Jag hoppas att det istället bara tar 10 månader. 10 veckor. 10 dagar. 10 timmar. 10 minuter. Och att vi till slut ska komma till en dag där alla fattar precis just detta så att ingen nånsin behöver skicka ett sånt här mail.

SARA HARALDSSON

Grundare och generalsekreterare för Maktsalongen