Diskussion om #nollvision

För snart en vecka sedan släppte vi boken Stress och motståndskraft och i samband med det startade vi initiativet #nollvision mot utbrändhet. Vi vill att unga människor, framförallt unga kvinnor som är de som främst drabbas av stress och utbrändhet, ska kunna engagera sig i det unga civilsamhället utan att må dåligt av stress eller bli utbrända.

Skärmklipp 2015-09-28 14.06.43

För att berätta varför vi tycker att det unga civilsamhället behöver en #nollvision mot utbrändhet skrev vi tillsammans med LSU, Saco studentråd och Vi Unga en artikel på Aftonbladet Debatt. Vi vill att fler organisationer ska vara med och ta ansvar för att unga ska kunna engagera sig i det unga civilsamhället utan att brinna upp.

Skärmklipp 2015-09-28 14.00.04

Två dagar efter bokreleasen skrev den feministiska debattören Tove Dahlgren på Expressen Debatt. Hon skrev, precis som vi diskuterar i boken, att stress är ett jämställdhetsproblem och något som framförallt drabbar kvinnor. Detta är problematiskt och något som samhället borde uppmärksamma menar Dahlgren, något som vi såklart håller med om.

Senare samma kväll publicerar Expressen en ledare av Ann-Charlotte Marteus där hon svarar på Dahlgrens artikel. Hon menar att unga kvinnor borde fokusera på att arbeta eller studera, inte på att jobba sig stressade i civilsamhället. Den nollvision som vi tagit intiativ till tycker Marteus är ett uttryck för ”deras [alltså ungas] sätt att ta välfärden för given” vilket hon menar ”är högst tålamodsprövande.” Vi håller inte med Marteus om mycket av det hon skriver, förutom att hon ser att många skulle kunna ”hitta några nyktra visdomsord i Stress och motståndskraft, där tycks en del klokt stå att finna.”

Vi håller som sagt var inte med Expressens ledare om speciellt mycket. Vi tycker att det är viktigt att unga kvinnor ska kunna brinna utan att brinna ut. Vi tycker inte att en lösning på problemet om att unga kvinnor drabbas av stress och utbrändhet kan vara att unga ska sluta engagera sig och bry sig mer om sig själva. Vår ingångsvärde i hela arbetet med Stress och motståndskraft har varit att det inte är engagemanget i sig som det är fel på, utan vilka förutsättningar det är som gäller i organisationerna. Unga kvinnor försöker inte utnyttja samhället eller välfärden när de drabbas av stress. Unga förtjänar att mötas med respekt för allt det viktiga arbete som de gör i ideella organisationer som faktiskt varje dag gör världen lite bättre. Läs hela vårt svårt på ledaren här.

Sedan kom ytterligare ett svar från Expressens ledare Ann-Charlotte Marteus. Denna gång ansåg hon att vi stod för en unken och förlegad kvinnoroll när vi hävdade att unga kvinnors obetalade engagemang skulle fortsätta. Här blev det tydligt att Marteus inte bara hade något emot att unga kvinnor blev stressade av sitt engagemang, utan verkade snarare som att hon var emot hela civilsamhället i sig. Läs hela hennes ledare här.

Vårt avslutande debattinlägg handlar om att Marteus i sitt resonemang utgår från en manlig norm. Om kvinnor bara beter sig som män och i högre utsträckning fokuserar på sig själva och sin egen försörjning (detta var inte vårt resonemang utan Marteus) så skulle kvinnor må bättre. Vi anser att det är problematiskt att försöka lösa kvinnors problem genom att hänvisa till en manlig norm, som inte alltid innebär den bästa lösningen. Hela vårt inlägg, som också blev det sista i diskussionen, går att läsa här.