Det är olagligt för arbetsgivaren att strunta i #metoo

Det har varit omöjligt för någon att missa #metoo. Uppropen har börjat ebba ut, men nya texter skrivs fortfarande varje vecka, nya avslöjanden fortsätter att komma fram och ilskan hos många av oss består. Nu är det dags att fråga oss själva, vad ska vi göra med den enorma drivkraften bakom #metoo? Vad händer nu? Och vem är det egentligen som ska göra något? 

Det finns många vägar framåt, men något som tenderar att glömmas bort är hur vi flyttar ansvaret från det enskilda till det kollektiva. Det är vi kvinnor, som enskilda individer, som lyft problemet. Det är enskilda män, som individer, som (med rätta) fått skulden och fått sparken. Men en sak vi pratar för lite om är att dessa män inte har agerat i ett vakuum, tvärt om. Det har funnits strukturer på arbetsplatserna som låtit det ske och låtit dem komma undan allt för länge. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen sker inte bara till följd av dåliga män, det sker på grund av dåliga organisationer. Och det är faktiskt också olagligt. 

Trakasserier, däribland sexuella trakasserier, är något som inte är tillåtet enligt diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen innefattar bland annat att tafsa, komma med konstanta anspelningar eller ovälkomna skämt. Det är arbetsgivarens ansvar att skapa en arbetsmiljö där det inte förekommer trakasserier. Det är till och med lagstadgat att arbetsgivare aktivt ska arbeta för att diskrimineringslagen efterföljs. En organisationen måste alltså ha ordentliga rutiner för vad som ska göras om det sker och att låta sexuella trakasserier ske på arbetsplatsen är helt enkelt ett lagbrott.

Många organisationer har påbörjat sitt arbete i kölvattnet av #metoo (fortsätt så!) men långt ifrån alla. Det är nu hög tid oss att inte bara avkräva ansvar från enskilda män utan från våra egna organisationer som enligt lag ska skydda oss från sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är nu vi måste ställa krav på våra arbetsgivare, att de följer lagstiftningen och faktiskt gör något.

Organisationer som tillåter en kultur där män känner sig trygga att trakassera utan konsekvenser, där kvinnor inte känner sig trygga nog att berätta om det. Det är dags för krafttag mot detta beteende, det är dags att organisationer rannsakar sig själva och låter arbetet mot sexuella trakasserier ta plats, ta tid, ta resurser. Det är inte något som kan skrivas i en policy och dammas av var tredje år när det är dags att revidera dokumentet. Det måste vara ett arbete som tas på allvar och som måste göras nu.

Vi har lyft våra röster, nu är det dags för er att agera.

PALOMA HALÉN ROMÁN
Nätverks– och utbildningsansvarig