Den yttersta gränsen

I helgen var det 8 mars och jag var förbannad. Arg över att det fortfarande behövs en internationell kvinnodag för att uppmärksamma ojämställdheten i världen. Arg över att det händer för lite, för långsamt. Arg över att antagligen behöva vara arg kring precis samma saker nästa år och nästa år igen. Jag borde kanske vara hoppfull. Jag borde kanske uppmärksamma framstegen. Jag borde säga något peppigt och få andra att vilja tro att vi kan. Men jag orkar inte. För jag är så jävla förbannad.

Kvinnor jobbar fortfarande gratis 51 minuter om dagen, varje dag i hela sitt arbetsliv. 1 av 3 kvinnor utsätts fortfarande för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld någon gång under sin livstid. Kvinnor innehar fortfarande bara 28% av professurerna i Sverige, trots att de utgör hälften av alla på grund- och doktorandnivå. Kvinnor utgör fortfarande bara en knapp fjärdedel av ledamöterna i nationella parlament runtom i världen. Kvinnor tar fortfarande ut en skrämmande majoritet av föräldraledighets- och vabbdagar. Och det finns fortfarande inte en enda kvinna i Sveriges drygt hundraåriga demokratis historia som blivit statsminister (källor till allt finns här). Det är jag förbannad över.

2017 hände #metoo. En enda hashtag som förändrade världen. Eller som i alla fall skulle kunnat ha förändra världen. För, såhär två år senare, vad är det vi ser i Sverige? Jean-Claude Arnault dömdes till fängelse för våldtäkt. Män i Svenska Akademin hade i årtionden vetat om övergreppen och ändå skyddat honom. Trots det var det kvinnorna, de som tog striden för förändring, med Sara Danius i spetsen, som fick gå. Istället för fler våldtäktsdomar har vi förtalsdomar mot de kvinnor som valde att berätta om vad de varit med om. Och nu verkar det ha gått tillräckligt lång tid för de kända männen att få gråta ut i media. Boo fucking hoo.

Vad säger det egentligen om rörelsen som skulle befria oss? Som skulle visa en gång för alla skulle visa att sexuella trakasserier och övergrepp inte bara begås av enskilda rötägg utan är systematiskt och ett problem som berör alla. Det blev inte riktigt så. Snarare kan vi såhär två år senare återigen konstatera att det är ett system byggt av män. För att skydda män. Systemet som är byggt av män för att skydda kvinnor håller dock inte riktigt. Det lyckas inte stå på kvinnornas sida. Lyckas inte ge dem rättvisa, utan bara spä på orättvisan och strö salt blandat med glassplitter i deras sår.

Jag vill vara konstruktiv, tro på förändring och vara peppig. Jag vill ingjuta hopp, sprida tron på att det går och kunskapen som kan göra förändringen möjlig. Och jag kommer att fortsätta göra det. Men inte idag. Idag är jag bara förbannad. Idag är jag inte konstruktiv. Idag har konstruktiviteten nått den yttersta gränsen.