Den psykiska hälsan glöms bort

Första gången i mitt liv som jag fick ett blombud levererat hem till mig (då långt ut i skogen till mitt föräldrahem) var när jag inte hade fått ansvarsfrihet i en av de styrelser jag satt i. Under en kort period på ett par månader satt jag i två styrelser samtidigt i två olika organisationer (ej att rekommendera är min erfarenhet) och blommorna kom från min andra organisation. De var kanske de enda som fattade vad det innebar att jag inte hade fått ansvarsfrihet. Att uppdraget som jag hade jobbat sönder mig själv för, som borde ha belönats med tre månaders betald semester på Bali, eller det var i alla fall känslan hos mig, istället resulterade i att jag inte fick ansvarsfrihet. Jag hade nog aldrig skämts så mycket. Jag trodde att mitt engagemang för all framtid var över, att jag aldrig skulle bli insläppt i en annan organisation igen.

Att må dåligt på grund av något som händer i ens organisation ses sällan som en legitim anledning att må dåligt när en är ung. Att må dåligt över att grejer inte känns bra på jobbet eller i skolan har nog många förståelse för, men i ens organisation?

Under året som ledde fram till att vi i min styrelse inte fick ansvarsfrihet mådde väldigt många av oss i styrelsen dåligt. Det tog sitt uttryck på flera sätt, bland annat genom att vi till viss del isolerade oss från de övriga engagerade i organisationen. Det gjorde vi för att vi inte ville berätta om alla problem som vi hade, men allt var så jobbigt att vi heller inte kunde ljuga. Så det var enklare att skapa en fasad, en mask, som vi kunde upprätthålla under korta stunder och sedan dra oss undan.

Som jag minns det var det en enda gång som någon utanför styrelsen verkligen frågade hur jag mådde och försökte aktivt göra något för att hjälpa mig. Det var vår tidigare ordförande som jag hade arbetat med i styrelsen året innan. Hon tog ut mig på en fika och frågade länge och detaljerat om hur jag mådde, hur det var i styrelsen, varför jag var engagerad och om jag verkligen mådde bra av att arbeta på det sättet som jag gjorde. Hon i stort sätt tvingade mig till att ta en månads paus från mitt styrelseuppdrag. Under en månad skulle jag inte vara med på möten, inte svara på mail, inte besöka kansliet, inte göra något inom mina ansvarsområden. Jag kommer ihåg att jag blev superarg och kränkt att hon ville få mig att göra detta. Som jag minns det (vilket inte alls behöver vara hela sanningen) blev jag mer eller mindre tvingad till denna paus.

I början tyckte jag det var hemskt, men i takt med att dagarna gick blev det skönare och skönare. Jag började i hemlighet önska att pausen skulle vara längre än en månad, för pausen var verkligen välbehövlig. Men månaden tog slut och jag gick tillbaka till mitt uppdrag och körde på precis på samma sätt som innan.

Jag prioriterade bort min egen psykiska hälsa. Vi i styrelsen prioriterade bort vår psykiska hälsa. Vi pratade ofta om att vi borde ta mer ledigt och jobba mindre, men vi kom aldrig på idéen att faktiskt plocka bort något från vårt bord för att kunna jobba mindre. Allt annat var viktigare än hur vi mådde. Det resulterade i ett blombud hem till mitt hus i skogen. Att känna det stödet från min andra organisation var jag väldigt tacksam för. Blommorna vissnade efter någon vecka, som snittblommor ofta gör, men jag mådde dåligt i månader.

Vår psykiska hälsa och vårt välmående är inte något som kan prioriteras bort till förmån för att göra fler grejer i organisationen. Vår psykiska hälsa och vårt välmående är den inte något som kan ses som att stå i vägen för vårt engagemang, det är en förutsättning för vårt engagemang. För att vi ska kunna rädda världen måste vi först ta hand om oss själva. Läs mer om hur ni i er organisation kan arbeta med den psykiska hälsa i boken Stress och motståndskraft

Den trendande stressnormen

Citat från Maktsalongens undersökning om stress.  I det unga civilsamhället finns det idag en norm av att vara stressad. Det ses knappt som coolt längre (coolt för att det är ett tecken på att en är viktig) utan det är helt normalt. Precis som post-its, möteshandlingar och knäppa internskämt är stress en helt normal del […]

Ensamt på toppen

Foto: Caroline Tibell Seher Yilmaz är ordförande för Rättviseförmedlingen. Förutom det har hon också i två omgångar varit mentor i Maktsalongens mentorskapsprogram och hon var en av de som gästagrammade för Maktsalongen i samband med lanseringen av #nollvision. Idag skriver hon i en krönika i tidningen Chef om hur det kan vara att som ledare vara […]

Maktsalongen Umeå – premiär!

I lördags var det urpremiär för Maktsalongen Umeå! Under dagen bekantade vi oss med varandra om deltagarna delade med sig av sina erfarenheter. Vi pratade också systerskap och feministiska strategier, och hurdant nätverk vi vill bygga i Västerbotten. Under dagen fick vi också träffa Ulrika Sedell, författare till boken Bortom Glastaket, och Sofia Brändström, en av Maktsalongens […]

Det gränslösa uppdraget

Om en jobbar för att rädda världen, eller i alla fall göra världen bättre, kan en då bli klar? Kommer det någonsin finnas en dag då en kan klappa sig själv på axeln, packa ihop datorn och gå hem och fira att världen nu är färdig-räddad? Såklart inte. Det gör att uppdrag inom ideella organisationer, […]