Stefan, Fredrik, Göran och bristen på kvinnor

Sverige är inte världens mest jämställda land. Med jämna mellanrum hör jag i olika diskussioner hävdas att feminismen har gått för långt och att vi redan bor i världens mest jämställda land. Även om det vore så säger det mer om resten av världen än om Sverige. Men som sagt, så är inte fallet – Sverige är inte världens mest jämställda land. Men vi bor i världens mest jämställda region. Norden är den region i världen som har kommit längst när det kommer till jämställdhet. Det betyder inte att vi är framme, men vi har kommit längst.

Så låt oss titta på regionen som vi bor i. Jag lyssnar på P1 Morgon och när de intervjuar regeringscheferna i våra tre grannländer så slår det mig, det som jag redan visste men inte riktigt tänkt på: vi är omgivna av länder som alla har kvinnor som regeringschefer. Om vi börjar västerut så har vi i Norge statsminister Erna Solberg som varit statsminister sen 2013. Men hon är inte den första kvinnan att chefa över Norge. Först ut var Gro Harlem Brundtland som blev statsminister i Norge redan 1981. Söder ut då, i Danmark? Där har vi statsminister Mette Frederiksen som blev statsminister sommaren 2019. Först var hon inte, det var Helle Thorning-Schmidt som var statsminister 2011-2015. Och till sist så har vi Finland. Få har väl missat att grannlandet i väster har en ny statsminister, Sanna Marin. Statsministern är bara 34 år gammal och bryter därför flera normer än en när det kommer till hur en statsminister borde se ut. Hon är inte först ut som kvinna att inneha posten, det var Anneli Jäätteenmäki (som visserligen bara hade posten i 68 dagar). Finland är, till skillnad från de övriga nordiska länderna, en republik och hade 2000-2012 Tarja Halonen som president. 

Och så har vi Sverige. Stefan, Fredrik, Göran, Ingvar, Carl, Olof, Thorbjörn, Ola, Tage, Östen, Per-Albin, Axel, Felix, Carl Gustaf, Arvid, Rickard, Hjalmar och Ernst. Där har vi namnen på Sveriges alla statsministrar under de senaste 100 åren, de år som vi på riktigt kan kalla Sverige för demokrati eftersom det är sen 1919 som kvinnor och män har haft lika rösträtt. Inte en enda kvinna i sikte. Det har funnits två stycken som i realiteten kunde ha fått chansen. Mona Sahlin som var partiledare för Socialdemokraterna 2007-2011 och Anna Kinberg Batra som var partiledare för Moderaterna 2015-2017. Eller ja, Anna hade ju aldrig någon reell chans eftersom hon aldrig fick ställa upp i ett val innan hon tvingades att avgå. Så egentligen är det bara Mona Sahlin som har haft chansen. Det finns såklart fler partier än Socialdemokraterna och Moderaterna, men i det politiska läget senaste åren är det något av dessa två partier som fått uppgiften att bilda regering.

Okej, men inget av detta är ju nyheter. Tvärtom. Detta är så gamla nyheter att det är skrattretande. Skrattretande att det bara funnits en enda chans under de senaste 100 åren att en kvinna skulle kunna bli statsministrar. Vi är omgivna av länder med kvinnor som statsministrar men i Sverige levererar vi man på man på man.

Jämställdhet handlar inte bara om representation, det handlar om väldigt mycket mer. Men representation är en sak som är viktigt. Och visst, vi är bra på många andra saker. Men det finns så mycket kvar. Vi har långt ifrån jämställda löner, kvinnor misshandlas och mördas av partners, ex-partners och familjemedlemmar, kvinnor bränner ut sig och sjukskrivs i mycket högre utsträckning än män och så vidare. Det finns så mycket att ta tag i. Och det finns inget som garanterar att en kvinna skulle vara bättre på att hantera de utmaningarna än vad en man är. Kvinnor driver inte per definition en mer jämställd politik. Men det betyder inte att det inte spelar någon roll.

2010-2013 var Julia Gillard premiärminister i Australien. När hennes parti förlorade valet 2013 och hon skulle ersättas av en ny premiärminister gick en journalist runt på stan och frågade olika personer vad de tyckte om valet och den nya regeringen. Då frågar journalisten en 6-åring flicka om hon vet att Australien fått en ny premiärminister. “No, what’s her name?” är flickans svar. Och där har vi en av många anledningar till att representation spelar roll.

2020 och framtidens jämställdhetsarbete

2020. Nytt år, nytt decennium. Det decennium vi lämnat bakom oss har onekligen inneburit både framsteg och bakslag för feminismen och jämställdheten. Jag minns särskilt 2014, när alla var feminister och optimismen var på topp, och 2017, när #metoo skakade om oss alla och visade en gång för alla hur extremt utbrett problemen med sexuella […]

Säg hej till programmets nya programledare!

Maktsalongens mentorskapsprogram går in på sitt nionde (!!!) år. Sex personer har under åren lett mentorskapsprogrammet: grundarna Sara Haraldsson och Sofia Brändström (2012-2014), följt av Yasmin Hussein och Helena Carlsson (2015-2017) och nu senast av Alexandra Havik och Nadine Ghawi (2018-2019). Och nu kan vi äntligen presentera de två stjärnor som kommer att leda programmet […]

För mycket nu

Jag är statsvetare. Det innebär att jag egentligen inte har pluggat biologi sen första året på gymnasiet och eftersom det nu är 11 år sen jag tog studenten så har det hunnit gå ett tag. Trots det är jag löjligt fascinerad av vår hjärna. Varje gång jag är ute och föreläser om stress visar jag […]

Lite mycket nu med Ella Turta

Förra året startade vi projektet Lite mycket nu för att sätta stressen på agendan och uppmärksamma det växande problemet det utgör för svenska tjejer. Då pratade vi med politiker som Annie Lööf, och ordförande för några av de politiska ungdomsförbunden. Nu har vi uppdaterat sms-skolan, och med den vill vi bredda samtalet om stress ännu […]