Sandra Ehnes feministiska Almedalstal

Igår arrangerade Maktsalongen Årets feministiska Almedalstal i TCO-landet i Visby. På scenen stod kvällens ena talare journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. I en efterföljande panel fanns kultur- och demokratiminister Amanda Lind och Stiftelsen Allbrights VD Amanda Lundeteg.

Men en av kvällens gäster kunde inte vara med. Sandra Ehne, förbundsordförande för RFSL, den andra av årets feministiska Almedalstalare kunde inte hålla sitt tal på plats. Detta eftersom RFSL inte kommer delta på årets Almedalsvecka på grund av NMRs närvaro i Visby. Vi läste upp hennes tal för alla som samlats för att lyssna, och vill nu också sprida hennes viktiga ord till alla er som inte var på plats.

Här kommer Sandra Ehnes feministiska Almedalstal:

Jag är inte här. Jag står inte på den här scenen framför er nu. Jag deltar inte i några panelsamtal, jag går inte på några mingel, jag lyssnar inte på några föredrag, jag försöker inte fånga en specifik politikers uppmärksamhet. Den här demokratiska mötesplatsen är inte längre för mig. 

Jag är feminist, antirasist och hbtq-person. Jag är talesperson för Sveriges största hbtq-organisation. Och jag är hemma just nu. 

Vårt beslut handlar inte om att vi viker oss för nazisterna. Vi väljer att göra en markering under 2019 för att sätta ljuset på att det demokratiska utrymmet krymper, på hur polisen prioriterar och på vikten av att stå upp för varandra när nazister går på våra gator. Vi vill sluta reagera på hatet och hotet från nazister och istället sätta agendan och prata om annat. 

Så vad ÄR det andra? Kan det ens vara något annat när det finns ett akut hot om våld, framför allt mot de av oss som inte passerar, mot alla oss som bryter mot normer, som går runt i det offentliga rummet som vandrande jävla måltavlor?

Allt hänger samman, smälter samman. Min kamp handlar om min och andras möjlighet att leva våra liv som de människor vi är. Vad skulle hända om vi slutade? Vilka är vi då? Hur ska vi leva våra liv då?

Årets feministiska Almedalstal. Jag är inte här, men jag har chansen att prata inför feminister från hela Sverige, för aktivister, eldsjälar och förändringsagenter. Och jag vill passa på att säga det som är allra viktigast för mig att få sagt: Att vi alla är en del av patriarkatet, att vi alla är en del av lösningen, att vi alla är en del av den feministiska rörelsen. Vare sig vi är kvinnor, män eller icke-binära, transpersoner eller cis-personer. 

Så självklart eller hur? Men jag säger det för att det behöver sägas. Jag säger det för att det finns tunga feministiska aktörer som inte håller med. Så jag tar den här möjligheten att med stort lugn säga: en feminism som inte inkludera alla, är inte en feminism värd namnet. Eller med lite andra ord: en feminism som inte är intersektionell och transinkluderande är precis vad rasister och nazister vill ha. De ser oss klyva oss själva mitt i tu. De ser oss fastna i debatter om vem som är en riktig kvinna, en värdig feminist, en duktig aktivist. De ser på när vi debatterar mot och exkluderar varandra, istället för att ta upp kampen med dom. Vi är bättre än så! Vi måste vara bättre än så. 

På ett helt grundläggande plan befinner sig kvinnokampen och hbtq-kampen, och då framför allt transkampen, mycket nära varandra. Det enda vi vill är att alla ska kunna leva sina liv. 

Det är upp till bevis för delar av den feministiska rörelsen att utmana sig själva när det kommer till transpersoners position och rättigheter. Vi vet att det är fullt möjligt att komma framåt. Vi måste komma framåt.

Polariseringens grepp hårdnar och oron biter sig fast under huden. Mitt i de stora strukturella problemen med homo- bi och transfobi, kvinnohat, rasism och annan skit finns både våldsbejakande organisationer och ensamma galningar.

Vi vill inte möta marscherande nazister i Almedalen som viskar hot i våra öron. Vi ska aldrig behöva bli instängda i en lokal för att en galning viftar med gevär utanför. Vi ska inte behöva se regnbågsflaggor brännas, dockor hängas och lokala föreningslokaler spärras av.

Hatet och hotet om våld gör oss trötta. Och det ska fan inte få knäcka oss. Men det räcker inte att säga det. Det räcker aldrig att säga högt att nazisterna har fel och att vi klarar även det här. För det vi står inför nu handlar lika mycket om görande som om tyckande.

Vi behöver agera, planera, rå om varandra. Fortsätta visa varandra värme, berätta våra berättelser och skapa mötesplatser. Säkerställa bred representation och en tillgänglig rörelse. Vi behöver få känna igen oss, spegla oss, slappna av, möta varandra.

Några kommer att skriva, andra jobba med lagstiftning. Några kommer att skapa trygga rum, andra demonstrera. När jag säger att vi gör det här tillsammans, att vi engagerar oss och trycker på och förändrar tillsammans menar jag det. På alla våra olika sätt, utifrån där vi själva är, på det sätt som känns rätt och rimligt för just oss. Vilka vore vi annars?

I sommar är det viktigare än någonsin för alla organisationer, partier och företag som är på plats i Almedalen att i praktisk handling stå upp för allas fri- och rättigheter. Men kom ihåg att året är längre än så. Vi behöver rå om och stå upp för varandra under alla årets dagar, både i det politiska samtalet och i vardagen, både i och utanför communityt.

Tack

SANDRA EHNE

Förbundsordförande för RFSL och Årets feministiska Almedalstalare

Tankar från ett café i Minsk

Fredag Jag sitter på ett café. Jag är omgiven av unga människor som fikar eller som, precis som jag, sitter och jobbar på sina laptops. Utomhus är det 30 grader varmt, så vi är många som sitter inomhus med svala drycker för att vila från värmen. På menyn finns smoothiebowls och avokadomackor, precis som på […]

När det är lite mycket nu

Under de senaste två veckorna har Ebba Kock, ordförande för Sveriges elevkårer, gått vår sms-skola Lite mycket nu. Under skolans gång har hon delat med sig av övningarna och sina tankar om stresshantering på vår Instagram. Vi bad henne reflektera lite över hur det gått: Ibland är stress – eller snarare, hur jag ser på […]

Livstids fängelse för abort i ”the land of the free”

Det händer ganska ofta nu för tiden att jag och mina Maktsalongen-kollegor pratar om hur deppigt det är att vi inte ens kan fantisera om några stora, radikala jämställdhetspolitiska reformer för Sverige och världen. Vi vet ju att vi fortfarande har en alldeles för lång väg att vandra för att nå jämställhet – oavsett om […]