Att våga

Jag kommer nog aldrig glömma stunden när en av de andra aktiva kom in i sovsalen och sa att valberedningen ville träffa mig. Det var min allra första kongress som aktiv i organisationen och jag tyckte det kändes så häftigt att ens få vara i sovsalen som bara var till för de aktiva. Jag kunde ana direkt vad valberedningen ville. De hade frågat mig ett par månader tidigare, om inte jag skulle kandidera till styrelsen. Då hade jag sagt nej. Jag var för ny. För ung. För oerfaren. Ville lära mig mer om organisationen först. Kunde inte lika mycket som de andra och var inte lika cool som dem. Jag hade massa anledningar till att tacka nej, trots att jag innerst inne ville. Men tydligen höll inte valberedningen med om alla mina ursäkter, för på kongressen bad de att få träffa mig för att säga att de hade nominerat mig till förbundsstyrelsen. Jag fick ungefär en halvtimme på mig att bestämma om jag ville godta deras nominering eller inte. Jag sa ja, gick på en intervju och väntade sedan på ett besked om valberedningens förslag. Jag visste inte vad jag själv ville. Tänkte att det fick bli upp till dem. När valberedningens förslag så stod mitt namn där. De hade föreslagit en styrelse med mig i. Då brast det för mig och senaste dagarnas nervositet letade sig ut genom mina tårkanaler. Klockan var ungefär 03 på natten när förslaget kom och jag minns att jag ringde och väckte mina förvirrade föräldrar som nog inte förstod någonting. Sen grät jag konstant tills jag ungefär 12 timmar senare stod på en scen efter att ha blivit vald till mitt allra första styrelseuppdrag, i en nationell styrelse för en ungdomsorganisation. Då var jag 16 år gammal.

Jag har suttit i styrelsen för tre olika organisationer. Varje gång jag blivit invald i en styrelse är det för att någon annan har pushat mig. Någon annan som peppat mig att våga tacka ja eller säga ”jag vill”. Att våga säga de orden, våga säga att ”jag vill” är så oerhört läskigt. Men jag önskar att jag hade varit modigare. Önskar att jag på egen hand hade kunnat inse att jag minsann förtjänade att vara där, minsann var tillräckligt bra för att platsa i styrelsen. Men eftersom jag alltid har haft någon annan som pushat mig vet jag också hur mycket det betyder att någon annan finns där och säger ”jag tror på dig”. Jag vet exakt vilka personer som har pushat mig att ta de kliven som fört mig dit jag är idag. Vissa vet om hur viktiga de har varit, andra inte. Jag vet också ett par personer som är där de är idag för att jag har pushat dem. Kanske finns det fler där också, där jag sagt något som var viktigt för dem men som jag inte tänkt på.

Att söka till ett mentorskapsprogram och nätverk kan vara superläskigt. Kanske inte lika läskigt som att kandidera till en styrelse, men nästan. ”Tänk om jag inte platsar? Alla andra verkar så coola.” Men jag vill uppmana er att våga. Våga tro på er själva. Våga tro att ni platsar. Våga ge er själva chansen att komma med i ett nätverk som kommer kunna ge er så mycket. Våga sök! Och glöm inte att peppa varandra. För även om det är viktigt att våga själv, behöver vi alltid varandras stöd.

Skärmklipp 2014-12-03 09.47.43

Jag, 16 år gammal och nyvald förbundsstyrelseledamot.