Att överleva cyberdystopin / Nadine Jazzar

Idag är det internationella kvinnodagen och vi har äran att låna ut vår blogg till en av förra årets adepter i mentorskapsprogrammet – den fullkomligt geniala Nadine Jazzar! Här kommer den tredje bloggen i serien: Världen går bakåt, hur går vi framåt? 

N2Nadinequote En värld där en sexist/rasist leder ett av de mäktigaste länderna i världen. En värld präglad av islamofobi. En värld präglad av homofobi. Transfobi. Rasism. Sexism. Inskränkade av aborträtten. Segregation. Miljökatastrofer. Polisbrutalitet. Överkonsumtion. Det har aldrig, aldrig, för mig, känts mer dystopiskt att leva.

Så, kära feminister, Hur går vi framåt? Hur ska vi orka kämpa för en bättre framtid när det känns som varje steg i rätt riktning bär med sig ca. 100 steg bakåt. Hur länge ska vi orka skrika oss hesa när det känns som ingen lyssnar?

För lite över en månad sen fick jag nog. Klumpen i magen vägrade ge sig. Jag vaknade med samma ångest varje morgon. Mitt facebook-flöde svämmade över med dystopiska, panikartade inlägg. Jag var som besatt, kunde inte sluta läsa, kunde inte sluta diskutera, kunde inte sluta tänka.

Någonstans djupt inom mig så vet jag ju att medias bild av världen inte speglar så den faktiskt ser ut. Hans Rosling och 4 år av medievetenskap på universitetet taught me that. Men ändå, på något sätt så sugs jag in i det dystopiska narrativet som trycks upp i mitt ansikte varje dag, och hopplösheten kryper in i mina porer.

Så en vacker dag, när jag literally satt på toa och var mitt uppe i en jobbig diskussion med en idiot så raderade jag facebook appen från telefonen. Jag tänkte att det skulle vara en kortvarig lösning för att förhindra att jag skulle kasta telefonen mot väggen, men det visade sig vara en blessing in disguise. Jag hade helt plötsligt frigört mycket energi och tid från att läsa negativ sörja. Don’t get me wrong, den sörjan behövs och är viktig, men jag insåg att jag törstade efter upplyftande exempel och metoder om hur en tar sig ur det. Hur vi kan organisera oss, tänka, agera. Jag behövde känna att jag inte är själv.

Det slog mig ganska plötsligt vilket ansvar jag har, att (klyschigt nog) själv vara den förändring jag vill se i samhället. Jag var så less på läsa om fake-fucking-news, men samtidigt så bidrog jag till spridningen av dem. Och när jag klickade på share-knappen så bidrog ju jag till cyberdystopin. Så genom att jag raderade appen bestämde jag mig också att aktivt ta avstånd från att dela saker som inte är progressiva eller upplyftande. Som inte ger förslag till lösningar. Varför kan inte mina flöden vara mer som de separatistiska rummen online och IRL som har hjälp mig överleva. De grupper och nätverk där kvinnor, rasifierade eller hbtq personer får ventilera, hitta inspiration och kraft och känna kärlek och gemenskap. Rum fyllda med givande diskussioner, kärlek, pepp, inspiration och kämparglöd.

Jag bestämde att jag ska använda mitt flöde och min plattform till att fokusera på hur vi går framåt. Jag vill lägga min energi på att dela saker jag vill att andra ska läsa och lära sig av och inspireras av. Till att lyfta mina systrar och bröder som organiserar sig, som lyckas driva igenom förändring och som är anledningen till att det finns hopp. Jag vill att de rösterna och perspektiven ska ta platsen jag brukade ge till de som gjort mig förbannad.

Så! Nästa gång du läser en artikel eller läser en post som gör dig riktigt jävla arg: ställ dig själv följande frågor.

  1. Bidrar detta till cyberdystopin?
  2. Är det en pålitlig källa?
  3. Behöver jag dela detta trots cyberdystopin?

Om svaret på alla frågor är JA, så fine, kör på if you must. MEN, se till att balansera det du delar med att erbjuda dina people något att göra, uppmana de till att aktivt göra något åt saken. Typ ”Skriv på här!” eller ”Du kan maila din kommun HÄR”.

Det är så lätt att glömma att vi har en makt att påverka, att vi har ett ansvar att göra det, och att vi tillsammans KAN skapa förändring. Vi måste påminna oss själva och varandra att vi inte är ensamma, att oavsett hur mörkt och dystert det känns så kommer det gå framåt om vi tillsammans oavsett tillvägagångssätt eller politik står starka och trotsar motvindarna på våra olika håll. Låt oss problematisera men även vara lösningsorienterade. Låt oss lyfta de positiva, progressiva rösterna över de bakåtsträvande. Låt oss lägga energin på rätt plats, där den behövs som mest. På varandra, för förändring.

NADINE JAZZAR

Gästbloggare och alumn i Maktsalongen