Alltså, hur tänkte ni här?!?

I lördags sov jag ut länge. Jag gick upp och åt en lång frukost i soffan medan jag kollade på Downton Abbey. Sen cyklade jag i solen till Centralen och hoppade på ett tåg. På tåget sov jag och läste min bok. Efter två timmar hoppade jag av. Även fast jag hade varit ledig dagen innan så var jag rätt trött, så som en är efter att ha jobbat i en hel vecka. Jag åkte tåg för att jag skulle jobba, jag skulle föreläsa för ett gäng som hade en konferens. Men min trötthet gick inte riktigt att mäta sig med tröttheten hos de jag skulle föreläsa för. Jag skulle nämligen föreläsa för ett gäng distriktsordförande i ett partipolitiskt ungdomsförbund.

Som ni kanske kommer ihåg var det val förrförra veckan. Den lördag jag åkte och föreläste var alltså första helgdagen efter valet. För många av oss innebar valet lite extra tankearbete i termer av att bestämma oss vad vi skulle rösta på och sedan gå till en vallokal och lägga tre lappar i tre kuvert. Helt enkelt – en inte jätteansträngande uppgift. Men, för alla de som är partipolitiskt aktiva så innebär ett val extrema mängder arbete. Valstugor ska bemannas, telefonsamtal ska ringas, dörrar ska knackas, kampanjer planeras, valsedlar delas ut. Jag känner väldigt många som är partipolitiskt aktiva och få av dem har haft det särskilt lugnt på senaste tiden.

Stress är inte farligt. Det är inte farligt att ha en arbetsintensiv period. Men de perioderna får dels inte vara för långa (och där ligger ju månader av valrörelse verkligen på gränsen) och framförallt så behöver vi återhämtning när den intensiva perioden är över. Efter en arbetstopp behöver vi få en arbetsdal.

Jag åkte alltså för att föreläsa, ironiskt nog om stress, för ett gäng som ägnat sig åt en valrörelse de senaste månaderna och på deras första ledig helg efter valet var de på konferens. Jag förstår att de ville åka dit. Det är kul och viktigt att få debriefa hur allt gått med sina organisationskollegor och kolla på vad som händer framåt. Men det är INTE vad en behöver första helgen efter en så intensiv period. Och de enskilda engagerade ska inte behöva ställas inför beslutet att åka eller inte åka på vad som säkert är en superintressant konferens. Det är organisationen som ska förstå att de inte ska arrangera en konferens då.

Den här organisationen är knappast den första och antagligen inte den sista att inte ta ansvar för välmåendet hos sina ideellt aktiva ledare. Jag utgår ifrån att de inte vill något illa. De förstod ju att stress är så pass viktigt att prata om att de bokade in ett pass om det. Men jag undrar verkligen hur de tänkte när de planerade in den där helgen. För det är så långt ifrån att ta ansvar som det bara går att komma.

Jag hoppas att ni som läser detta inte tänker att det handlar om en dum organisation. Det handlar nämligen om ett helt system där organisationer inte gör tillräckligt för att ta ansvar för individers välmående. Det är inte en individs fel att hen är stressad eller går in i väggen, det är organisationers och strukturers fel. Det är dags för oss alla att ta ett större ansvar.