Alexandra Pascalidou: ”Att erövra ett språk räcker inte för oss som har rötter i andra länder.”

Minns ni vår decemberkalender – Maktkalendern – där vi ställde frågor om makt till svenska kvinnor i olika typer av ledarpositioner? Politiker, programledare, skribenter, musiker, forskare och konstnärer deltog och svaren påminde oss om att makt är något som hela tiden måste  utmanas och undersökas. Vissa svar som vi samlade in fick inte plats i sin helhet i Maktkalendern, så de har vi sparat på – tills NU!

Nu kommer hela svaret från en otroligt inspirerande och viktig röst i Sverige. Här kommer Alexandra Pascalidous texter om makt och språk, och om sin egen mäktighet. 

Alexandra Pascalidou

Hur hör makt och språk ihop?

»Språk är makt. Den som behärskar språket och är rustad med retoriska vapen kan vinna verbala strider, vilseleda eller väcka, häckla eller hylla.

Språk är status. Som doktorshattar och pälsar vi sätter på oss. Människor som bryter diskvalificeras och diskrimineras som vore de defekta mentalt och intellektuellt.

Att erövra ett språk räcker inte för oss som har rötter i andra länder. Vi måste erövra överklassens språk och överträffa dem i vokabulär och stilistisk förmåga för att de till slut ska acceptera att vi ändå kanske kan svenska.«

Är du mäktig?

»Makt är relativt. Född och uppväxt i maktlöshetens källarvrår, bland människor som varken kunde skriva eller läsa, bland utarbetade arbetare som riskerade att få sparken om de höjde rösten, bland människor fjärran från maktpositioner, människor som fick makt en söndag vart fjärde år, bland migranter vars brytning fick makten att slå dövörat till eller sjunga – kan jag uppleva att jag idag har viss makt.

Men makt får man inte. Makt måste man ta.

Jag har mer makt än någon i hela min släkt, alla generationer, mina grannar och klasskamrater någonsin haft. Det är en förmån och ett tungt ansvar som jag bär med vördnad på mina axlar. Jag fick kämpa hårt för att göra min röst hörd. Jag är mäktig för att människor lyssnar. Jag är mäktig för att jag har förtroende hos folk som ser att jag inte sockrar sanningar eller ryggar tillbaka eller viker mig för mitt eget bästa. Jag är mäktig för att jag är älskad av de maktlösa.

Nyligen fick jag det finaste priset – Pave the way- som förortens förebild – för att jag alltid minns och aldrig glömmer var jag kommer ifrån och aldrig sviker de som fortfarande kämpar för ett anständigt liv. Men jag har mindre makt än jag borde. Jag har varken fast jobb eller garantier för morgondagen eller semesterersättningar eller partier och myndigheter i ryggen. Men jag har inte heller gjort karriärskalkyler och kompromissat för att hamna på toppen.

Jag har ägnat mitt liv åt att sticka hål på maktens arrogans och intolerans. Det lönar sig sällan om man avser att sitta på en tron. Jag kämpar för enkla saker som för vissa är kontroversiella – jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och meritokrati. Men den dagen vi förverkligar dessa visioner riskerar många mediokra förmågor som fått makt tack vare rätt namn, släkt- och blodsband, vänkrets, klass och ursprung att ryka. Därav maktens motstånd.«

Tack Alexandra, för att du deltog i Maktkalendern och tack för att du utmanar strukturerna varje dag i allt du gör.

Om ni vill läsa mer om Maktkalendern, kan ni göra det här där Maktkalendern presenteras, här där första veckan av Maktkalendern summeras, här där ni kan läsa om Maktkalenderns andra vecka, här i ett sammandrag av tredje veckan, här där vi diskuterar lärdomarna från Maktkalendern eller genom att scrolla ner en bit på vår Instagram. Och det kommer mera, så håll ögonen öppna för fler blogginlägg som detta!