8 mars-veckan: tystnadens motstånd

8 mars må vara över, men på Maktsalongen gör vi det till en hel vecka och fortsätter därför att extra mycket lyfta spännande, intressanta och upprörande jämställdhetsgrejer (på fredag kommer vi också vara lite peppiga).

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om att vara kvinna i en mansdominerad organisation. Igår på 8 mars kom en bok och kl 10, när Akademibokhandeln öppnade, gick jag och resten av Maktsalongens kansli in och köpte den (tillsammans med tre exemplar av boken Svart kvinna, eftersom vi under april ska gå en bokcirkel om boken – PEPPEN). Boken vi köpte var 179 år av ensamhet och är skriven 10 kvinnor som är eller har varit forskare på Handelshögskolan i Stockholm. Titeln kommer från alla de år som de 10 kvinnorna sammanlagt har funnit på Handels.

Eftersom boken kom igår har jag inte hunnit läsa hela, men jag har läst inledningen, Anna Wahls avsnitt eftersom jag redan sen innan visste att hon hade lämnat Handels och plockat med hela sin forskargrupp till KTH på grund av de motstånd som hon mötte på Handels och så har jag läst Charlotte Holgerssons avsnitt eftersom det är en forskare som vi på Maktsalongen samarbetat mycket med.

Handelshögskolan är en väldigt mansdominerad skola, framförallt ju högre upp i den akademiska hierarkin en kommer. 32 av 35 professorer är män.

Så vad är det som de berättar? Jo, deras berättelse handlar om aktivt och passivt motstånd. Om att bli kritiserade både på skolan och offentligt men också att mötas med tystnad som ett uttryck för motstånd. Anna Wahl berättar hon redan som student märkte just tystnaden bland kvinnor. Det var studenterna som var män som tog plats, medan kvinnorna var tysta. Killarna kunde prata rakt ut och alla tyckte på något sätt att det var normalt, till och med lärarna. Alla lärare var män. När hon blev doktorand höll hon sig medvetet undan och berättade inte vad hennes avhandling skulle handla om eftersom hon gissade att den skulle mötas av motstånd. För att kunna verka som kvinna i en mansdominerad miljö blev helt enkelt hennes egen tystnad om sitt arbete en medveten strategi. Hon formulerade flera överlevnadsstrategier. Att medvetet välja utanförskap, att ta väl hand om utsträckta händer och bra sammanhang, att skratt och ironi är nödvändigt för att klara sig i patriarkatet och att lämna rummet när luften har tagit slut är några av dem. Men hela hennes tid handlade inte om tystnad. Den ändrades till aktivt motstånd, till starkt ifrågasättande av hennes forskning (som gått till på precis samma sätt som alla mäns forskning, bara med ett fokus på kön i organisationer). Rektorn ifrågasatte henne och Handels ledning var tysta och gjorde ingenting för att stå upp för henne. Därför, när tillfälle uppstod, tog hon med sig sin forskargrupp till KTH som var peppade på att ta del av och stå för den forskning som hon och hennes grupp producerade.

2016-03-09 09.49.29

Charlotte Holgerssons historia handlar om vilket feministiskt uppvaknade det var för henne att komma till Handels. Hon blev en av Anna Wahls studenter (senare en av hennes doktorander och ingår nu i hennes forskargrupp) som berättade om hur det ser ut med strukturer. ”Hon” i texten på bilden ovan syftar på Anna Wahl. Charlotte berättar om hur deras forskning inte togs på allvar, inte sågs som viktig. Männen var mänskligheten och det fanns ingen poäng med att peka på skillnader mellan män och kvinnor. En kollega på en annan avdelningen berättade vid en sommarfest hur det inte spelade någon roll att de alla var män på hans avdelningen: de såg inte sig själva utifrån sina kön, de såg sig som neutrum.

unnamed

Så, vad säger då den här boken och Annas och Charlottes berättelser alla som inte är/varit forskare på Handelshögskolan? Även om organisationer ser olika ut så ser motståndet ofta likadant ut, oavsett om det handlar om att bedriva feministisk forskning på en skola som inte riktigt fattat poängen med det, vara ensam kvinna i en mansdominerad styrelse eller om en vill jobba med jämställdhet i en organisation som säger sig vara för jämställdhet men där verkligheten visar på något annat. Genom att lyssna på andras berättelser och våga berätta våra egna kan vi tillsammans bli starkare och kämpa för att vi ska slippa vara ensamma i 179 år till.

Ps. Superviktigt att komma ihåg i detta sammanhang, även om inte just denna bok handlar så mycket om det (även om det lyfts vid flera tillfällen), är ju att denna bok (och detta blogginlägg) är skriven av vita, privligerade och välutbildade cis-kvinnor. Berättelsen om hur det är att agera som kvinna i mansdominerade miljöer är inte samma för alla kvinnor.