100 år sen kvinnors rösträtt – om historien som egentligen inte är så gammal

Idag är det 100 år sedan riksdagen fattade beslut om att kvinnor skulle få rösträtt. Det skulle dröja till september 1921 innan kvinnor fick använda sin nya rösträtt för första gången, men idag är det 100 år sedan som kvinnor erkändes som fullständiga demokratiska medborgare i Sverige. Det var inget som kom av sig själv eller av att tiden gick, utan var ett resultat av en mångårig kamp av tusentals kvinnor och rätt många män.

1910- och 20-talet känns som så länge sen. Beslutet fattades strax efter första världskrigets slut och det var närmare 15 år innan det skulle bli ytterligare ett världskrig. Bilar var ovanliga på Stockholms gator, det var närmare 50 år kvar tills den så kallade du-reformen gjorde att vi slutade kalla varandra för ni och började säga du och ett allvarligt problem i Stockholms kollektivtrafik var att kvinnors hattnålar var så långa och vassa att de kunde göra rejäl skada om de råkade peta någon i ögonen.

Men på ett sätt är det inte så länge sen. Min mormor är född 1931. Det innebär att hon är den första generationen kvinnor i vår familj att födas som en fullvärdig medborgare. Min morfar, som är född 13 år före henne 1918, hade inte haft den rättigheten om han hade fötts som kvinna (även om han hade fått den rätt tidigt). Flera andra av de reformer som vi idag ser som viktiga och självklara (även om de tyvärr kanske inte kan tas för självklara längre) ligger inte heller så långt bak i tiden. Först 1968 tillsattes den så kallade Barnstugeutredningen som i mitten av 70-talet ledde till att vi alla hade tillgång till förskola i Sverige. Mina föräldrar, födda 1964, är alltså uppvuxna utan att ha självklar tillgång till förskola. Som ett resultat av det var både min mormor och farmor hemma med dem fram tills att de började skolan. 1984 föddes min första kusin. Det innebär att hon var den första att födas in i min familj då hennes föräldrar hade tillgång till både preventivmedel (kondomer blev lagliga 1938 och p-piller 1964) och fri abort (blev lagligt i Sverige 1975). Hon var alltså den första att födas i min familj där hennes föräldrar hade full möjlighet att verkligen välja att de ville bli föräldrar.

Idag sitter jag här. Jag har fötts med rätten att rösta, jag har gått i förskola som barn, jag har fri tillgång till både preventivmedel och abort. Jag får bli präst (1958), göra militärtjänstgöring (1989), hade kunnat bli drottning om jag fötts in i en annan familj (1980) och på pappret är det olagligt att ge olika lön till olika kön (även om vi vet att det ännu inte är någon verklighet). Sex utan samtycke är våldtäkt även om jag är gift (olagligt sen 1965). Om jag skulle gifta mig kommer inte sambeskattning leda till att jag och min partner skulle tjäna på att bara en av oss jobbar (särbeskattning infördes 1971). Jag har fötts med så många rättigheter som mina mor- och farföräldrar och till och med föräldrar har fötts utan. Trots detta är vi långt ifrån framme vid att leva i ett jämställt samhälle och nu blåser det starka vindar över världen som vill kliva bakåt i tiden istället för framåt.

Men idag är en dag jag tänker fira. En dag att minnas alla de som gått före oss och sett till att jag fått födas med de rättigheter och möjligheter som de föddes utan. Vissa av dem lever, andra har redan gått ur tiden. Oavsett så tänker jag på dem idag och är tacksam för allt de har gjort för mig. Och jag kommer fortsätta kämpa för alla som kommer efter, så att de kan få födas med rättigheter och möjligheter som jag föddes utan.

Dikt och bild av Rupi Kaur